Naziromantik på Netflix

27.04.2014 kl. 18:41

 

Fortsättning på inlägget igår: nej jag tycker inte  det är okej att göra en mysig tv-serie om tyskar i kriget. Såg Unsere Mütter, unsere Väter slut igår, och usch vilken facistkitsch.

Serien som finns på Netflix börjar med fem vänner år 1941, de dansar swing och säger farväl. En av dem är jude, de andra går glatt in i Wehrmacht eller blir sjuksyster och så långt bra. Förstås är de märkligt opolitiska och bekymmersfria för att vara 20-åringar det året, men låt gå. Tyvärr blir det inte så mycket bättre sen.

Det är något som är så fel med den här tv-serien. Ytligt sett håller den sig inom politiskt korrekta rättesnören och visar en brutal bild av kriget. Summariska avrättningar av civila, blodig död i skyttegravarna, tåg på väg till koncentrationslägren. The works.

Men det blir aldrig riktigt obekvämt. Hela storyn är fylld av fantastiska nära ögat-situationer, de klarar sig alltid i sista stund trots att kulorna viner. Och förstås kommer de obligatoriska "vännerna möts i stridens hetta"-scenerna, rentav komiskt hur ofta det här kompisgänget snubblar över varandra på östfronten. 

Allt är så sentimentalt och heroiskt. Visst, de brutaliseras av kriget men det är lite... coolt. På ett dåligt sätt alltså. Nazismen verkar i serien vara någotslags fatal flaw, det är en romantisk undergångsstämning med hårda krigare som kisar mot horisonten.

Jag såg det här veckoslutet också den här dokumentären om propagandafilmarna i Hitlers armé, där det varnas för att filmerna som då togs för den tyska Wochenschau fortfarande påverkar  oss. Filmerna var gjorda för att soldaterna skulle se heroiska ut, och används idag i dokumentärer. Nazisternas bildspråk finns kvar.

Och jessus så Unsere Mütter, unsere Väter vältrar sig i heroiskt bildspråk, i vackert upplagda stridsscener och stora gester.

Vi får inte ens följa med in i koncentrationslägren trots att Viktor som är jude hamnar där. Istället ser vi hur han rymmer och hittar sin plats bland polska partisaner. Springer omkring i skogarna med geväret i handen och kepsen käckt på sned.

Lider någon, så är det ett ädelt lidande. Det är bekvämt och mysigt.

I de första avsnitten är det intressant att se hur vännerna påverkas av kriget, och inte alltid gör så bra val. De kompromissar bort sin integritet och tappar något av sin mänsklighet.

Men de som brutaliseras mest dör en heroisk död, vilket känns som en total cop out. Alla steg de tagit ut på moraliskt dubiös mark raderas av kulorna som i slutet fäller ner dem i slow motion. Oh lord alltså. Sån kitsch!

Jaha så här går det när man ska stanna hemma och vila sig. Fastnar i kökkig tv-serie och kan inte sova. Drabbas av akut livsångest. Har idag försökt reparera mitt hjärta med många avsnitt av Gilmore Girls och en stor tallrik pelmeni.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

Kategorier

Senaste kommentarer