Allt det lite skämmiga och småaktiga

09.01.2014 kl. 13:53

Ni kanske redan har sett mansnytt som valsat här och där. Förutom att det är en kul grej, är det också en perfekt beskrivning av något jag tänkt över de senaste åren och försökt sätta fingret på. 

En konstig skämmig småpissig tragisk stil som jag i något skede fastnade i, och har haft svårt att skaka av mig. Jag skulle säga att det är bloggandet som räddat mig. Som fick mig att våga skriva att jag är bra och min kompis är bra och kolla den här artikeln jag läste är bra. Utan några omskrivningar eller bortförklaringar.

Här kommer ett par riktigt hemska exempel på skämmig stil:

 

 

Min kompis Terhi Kuusisto gav ut sin första roman för många år sedan, T-paita hette den. En riktigt bra bok märkte jag när jag läste den på nytt för något år sedan, en betraktelse av tonåringar i förorten som testar droger och vad som sedan händer. 

När boken just kommit ut frågade Terhi vad jag tyckte om den. Jag kavlade upp ärmarna och gav mig in i en lång kritik av vad jag då såg som svagheter i boken. Jag begrep inte riktigt det här och det där kunde du göra bättre, ungefär så lät det. Det var förstås allt välmenande, hjälpsamma kommentarer som skulle lära henne att skriva bättre nästa gång. Jag var till och med så där äckligt nöjd med att jag sagt min ärliga åsikt. 

Idag skäms jag som en hund när jag tänker på det. Min kompis hade gett ut en roman! Det är ju något alldeles fantastiskt bra! Jag borde ha köpt en flaska champagne och låtit den spruta i Formel ett-stil och sagt att boken är super och bra. Inte leka litteraturkritiker. 

 

 

När Min Morgon startade år 2009 sökte jag jobb som programvärd. Jag hade försökt skriva en kul ansökan där jag lite "var mig själv" och tagit ett nytt foto, och kunde inte förstå varför jag inte fick komma på arbetsintervju. Hallå visste de inte att jag varit anmälare på tv och var sjukt bra i rutan!

Nyligen hittade jag den här gamla ansökan på nytt och den var alldeles hemsk. Särskilt hur jag svarade på den här frågan:

Hur ser du på dina möjligheter att få jobbet du söker?

Med tanke på att jag har journalistutbildning och erfarenhet av att stå framför kameran borde möjligheterna att få jobbet vara rätt bra. Men det är svårt att veta med ett nytt program jag inte sett, allt beror på vilken typ av mänskor ni söker.

Alltså varför skulle jag lägga till den där konstiga kommentaren om att jag inte kan veta vad de söker? Vadå ingen hade ju sett programmet, det var helt nytt. På något sätt fick den där frågan mig på fall. Träffade rakt i den nerven som säger att neeej får inte säga jag tror jag har bra möjligheter för då verkar det bara löjligt.

 

 

Det är så typiskt, att inte kunna säga rakt ut vad jag tycker. Att jag skulle försöka säkra mig mot beskyllningar om att jag är pinsam med en massa seli seli men det är nu därför jag säger så här.

Det där skämmiga är som ett gift, jag säger det bara. Man tror man är så ödmjuk och duktig och det enda man gör är att förminska sig själv och sina vänner.

Förstås är det många grejer som lett till att jag kommit ifrån det här, men jag måste säga att bloggen varit en stor hjälp. Bara en sådan sak som att editera bort ordet "lite" från mina blogginlägg har gjort mycket för att få ordning på hur jag pratar om mig själv. Förminskandet syns så tydligt i skrift. 

Men alltså, kommentera om ni läser det här, kommentarer är ju det roligaste med bloggar. Har ni gjort lika skämmiga grejer? Fattar ni vad jag menar med skämmig stil? Som vanligt när jag försöker skriva om känslor undrar jag om det jag skriver alls går fram.

Kategorier

Senaste kommentarer