Metabloggen om Marlene Dietrich

06.01.2014 kl. 10:03

 

Jag hade tänkt passa på att blogga om egoism nu när jag läser den här utmärkta biografin men jag vet inte. Det är ett så tungt ämne, och kanske jag inte ska plåga mig själv med en väldigt tung och eftertänksam blogg.

Ja ursäkta om det blir lite meta, men jag har funderat över bloggandet så här vid årsskiftet. Jag tror jag ändå främst har bloggen som ett ställe att inspireras på. Å andra sidan känns det här med egoism som en viktig sak att tänka på, och därmed på sitt sätt inspirerande.

Men så fastnar jag i den där försvarspositionen. Börjar undra om jag själv borde vara vit som snö eller på något sätt redogöra exakt för hur självisk jag är eller vad har jag för rätt att peka ut andra mänskor som egoister.  

Jag får samma äckliga känsla varje gång jag beger mig in i inställsamhetens rike. Där lögner och yttre attribut används som medel för att känna sig bra. Man smickrar och ställer sig in och manipulerar för att ha ett vackert kompisgäng att posera med. För att ha vänner som ser en på ett visst sätt.

Boken är alltså skriven av Marlene Dietrich dotter, och jag älskar den för alla gråtoner. Hon beskriver sin mors bra och dåliga sidor, allt det underbara med Hollywoodlivet, men också: egoismen. Hur de närmaste kontrollerades och skulle leva livet på hennes villkor. Hur allting handlade om att bygga upp och upprätthålla en image, en myt om den undersköna mysteriösa Marlene.

Se denna metablogg som en bokrekommendation, jag förmår inte att gå på djupet i det här ämnet.

Kategorier

Senaste kommentarer