Om att posera

30.09.2013 kl. 19:08

Jag flydde in på toaletten i radiohuset idag för en kort stund av ääääh hur går det här riktigt men räddades av det här citatet som jag plötsligt kom ihåg. Tidningen Skriva hade en mycket bra intervju med Monika Fagerholm i maj, som jag bär omkring på och liksom tuggar över. För det här är så klokt. Det blir ingenting av att jobba om jag sitter där och poserar och funderar över vilken slags journalist jag ska vara och förresten vill jag jobba på Yle om fem år och har jag alls jobb i framtiden och tycker nyhetschefen jag har en ful skjorta och passar den här pennan min image som sluskig reporter. Alltså ingenting. Jag måste fokusera på själva jobbet, på vem jag ska ringa till nästa och vilken information jag ska gräva fram.

Sen promenerade jag hem genom centralparken och försökte fnurra upp någon tanketråd kring det här. Om jag går på arbetsintervju måste jag ha en självbild som jag ska projicera utåt. Men sen borde jag kunna lägga den åt sidan när jag fått jobbet. Och ibland skvalpar det liksom över. Jag ska skriva på en artikel och så börjar jag tänka på hur den kommer att se ut i portfolion och sen är jag plötsligt inne på hela min karriääär.

Jag tror jag måste rama in det här citatet. För det finns så mycket råd där ute som går ut på att man ska liksom... proppa upp sin självbild, tycka man är så bra, vara så happy, bygga upp ett personligt varumärke, och det verkar förrädiskt smart.  Ibland kan det förstås vara bra att fundera på vad man vill  - men jag tror att ett alltför stort självmedvetande lika gärna kan vara i vägen.

Eller vad tycker ni? Blir ni förstärkta av att fundera över er själva? Eller distraherade? Så där som när man ska hälsa på folk och koncentrerar sig så hårt på att säga sitt namn att man inte hör vad den andra heter. Jössus vad det är pinsamt.

Kommentarer (4)
Ja det var klokt sagt av Monika och klokt skrivet av dig! Själv blir jag mest trött av att tvingas tänka för mycket på min självbild, men samtidigt dras man ibland dit kanske just när man tänker på karriären eller hur man passar in i det hela och då hamnar man också i en ond cirkel. Så mycket bättre att lägga fokus på själva jobbet.
Jenny30.09.13 kl. 19:29
Jag har försökt fundera på det här i en större samhällelig synvinkel, att är det här inte de glada kreativa frilansarnas yrkessjukdom? Man måste hela tiden växla mellan ngtslags säljarhatt och en jobbhatt och det tar av ens krafter, fastän man inte direkt skulle ha problem med det. Är ju kul att blogga t.ex. men jag får hela tiden mota bort tankar på hur andra kan tänkas uppfatta den. Bloggen är rolig bara så länge den är genuin och inte för mycket av en pose.
02.10.13 14:44
Känner absolut att det kan vara otroligt distraherande att fundera över sin självbild eller snarare, sitt varumärke. Det blir liksom ett lager ovanför detta eviga och svåra "vad ska du bli när du blir stor" som i sig är en alldeles tillräcklig fråga. I slutändan är det ju förstås mycket viktigare att det man gör och är känns genuint, intressant, utvecklande och viktigt för en själv men det är skitsvårt att fullständigt släppa det där med hur det ser ut för andra. Och det ju så sjukt mycket mera produktivt (och roligt!) att göra någonting än att bara försöka vara sin yrkesroll.
Anna Ö30.09.13 kl. 21:53
Nåjo, det försökte jag fånga här, att just ett yttre poserande, där man tänker för mycket kring hur det man gör ser ut utåt kan bli distraherande. Jag har försökt att hitta saker som på riktigt skulle engagera mig, att där finns ngt i magkänslan som känns rätt. Att jag har en känsla av att jag lever mitt liv fast jobbet inte skulle vara roligt varje sekund. Men allt det här "äääh min image" - bah.
02.10.13 14:39
Jag har funderat på det där och som vanligt är Monika klok. Tror att man måste veta vad man är och en ungefärlig riktning dit man vill gå för att kunna släppa och låta sig drivas med i skapandet. Vet du vad jag menar?
Peppe01.10.13 kl. 21:40
Ja menar du att man inte ska gå från en ytterlighet till en annan och bli för omedveten om sig själv? Att vara författare innebär förstås att man måste ha en egen vision, kanske ett helt eget sätt att skriva.... och det slipper jag när jag sitter fastklämd på en stol i Böle, då är jag ju bara ett kugghjul i Yle-maskineriet som inte behöver ha någon personlig vision. Eller tycker du att man i alla jobb borde ha en riktning? För det är förstås bra om man har ngtslags målsättning, men man behöver ju inte sitta och grunna över den 24/7. Det här inlägget började lite där, jag konstaterade att jag kanske inte ska tänka på stora målsättningar mitt i arbetsdagen utan hellre på kvällen när jag kommit hem....
02.10.13 14:48
Jag menar kanske att det räcker om man funderar på vad man vill nu. Sätter upp små mikromål för sig själv. Då styr man sig själv halvt omedvetet i rätt riktning. Sen tror jag starkt på att ändra sig. Att vilja en sak nu och en annan om ett eller fem år.
Peppe03.10.13 kl. 07:50
Nåjo vad jag vill nu är något helt annat än vad jag ville för tio år sen. Har liksom helt glömt bort poängen med de planer jag hade då.
06.10.13 15:06