Plikt och lycka

08.04.2013 kl. 20:39

Fascinerades igen av att Jenny skrev om en rusig lyckokänsla när hon tecknar. När skulle jag ha kännt så? När skulle teckningar ha varit något annat än en plikt för mig? Jag har så svårt att komma ihåg. Det var så självklart då. I skolan. Jag var bra på att rita. Punkt. Slut. Allting annat var jag halvbra på, utom jumppa där jag var så usel att det var komiskt. Mycket underhållande.

Det var så självklart. Att jag skulle jobba med bild, i någon form. Att jag alldeles säkert skulle vara bra på allt som hade med bild att göra. Det var onödigt att ens tänka på något annat.

Samtidigt hade jag hemliga drömmar om att förlora mig någonstans i en dammig korridor på universitetet, ha basker och en svart polotröja, skriva dikter som avslöjade hela världen, suga på en penna eller röka med yviga gester som folk gör i franska filmer.

Och idag? Jag står fortfarande där och vacklar. Gör med jämna mellanrum försök att starta någotslags karriär som illustratör. Vilket inte alls är orealistiskt. I teorin.

En rusig lyckokänsla. Jag kan inte ens tänka mig det. Satte mig ner här en kväll med mina nya japanska tuscher, och blev vansinnigt uttråkad av att rita bilden ovan, som jag sedan totalförstört med två olika bildappar på telefonen. Vilket ger mig en liten lyckokänsla, jag punkterar jolmigheten med mina filter.

Och tänker - jag måste rita på ett helt annat sätt i framtiden. Göra något fult. Eller snuskigt. Eller hemskt. Eller på riktigt personligt.

Vackra bilder gör mig trött. Att jag alltid ska tänka i vad som är rätt och fint. Plikten att vara bra. Och fin och snäll och trevlig. Bubblan av jolmig jo jag är så mysig. Mys pys. Den bubblan vill jag spräcka.

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Jag tror mycket på fult, snuskigt och personligt. Kanske så att du inte alls tänker på att någon skall titta på det. Alltså helt utan censur. Sen efteråt titta att går det att visas. Antagligen går det. "Värre" än Kalervo Palsa blir det väl ändå inte?
Anne08.04.13 kl. 21:04
Kanske min totalstopp med teckningar nu beror på att jag alltid varit så helsikes nöjd med min begåvning, alltid visat upp vad jag gör. Jag har aldrig ritat i smyg.
09.04.13 10:38
Vad fint skrivet! Kan hända att du behöver göra något okalkylerat och till synes utan nytta eller mål. Om det är fult och snuskigt det som kommer då... så är det ju bara mycket mer spännande än det tillrättalagda... Samtidigt är det här sökandet, vacklandet, tvivlet nog också en viktig del av att utvecklas. Om man ska hitta "sin grej" måste man kanske vara lite vilse också emellanåt.
Jenny09.04.13 kl. 12:03
Sant, att man inte kommer vidare och lär sig något nytt om man inte är vilse. Jag var för självsäker med tecknandet där i 20-årsåldern, trots att jag visste att jag hade mera att lära mig förstod jag inte hur mycket.
10.04.13 10:34
"Jag var för självsäker med tecknandet där i 20-årsåldern, trots att jag visste att jag hade mera att lära mig förstod jag inte hur mycket." Exakt så har det varit för mig också! Sen har jag fått jobba mig tillbaka på något vis... det är först de senaste 3-4 åren som jag hittat in i det igen... men nu är jag i det skedet att jag måste välja. Kan inte hålla tecknandet på deltid (kvällstid) så mycket längre, det måste snart ta mer plats...
Jenny10.04.13 kl. 14:51
He he, kanske är normalt och till och med lite nödvändigt att ha hybris som 20-åring.
10.04.13 16:23