Knausgård! Och Dostojevskij!

10.03.2013 kl. 19:55

 

Jag har kommit hundra sidor in i Knausgårds Min Kamp 2. Gotta love en bra Dostojevskij-analys. Jag läste mycket Dostojevskij i tonåren, och som med alla ungdomsfavoriter, undrar jag vad jag riktigt lärde mig av det.

Eller inte lärde mig. Just detta med icke-vilja är intressant, och nådens passivitet. För så funkade livet som skolelev. Var du tyst, passiv, följde order, fick du en klapp på huvudet och bra betyg.

Sen skulle jag plöstligt vara vuxen, och aktiv, och vilja saker, och hålla mig framme, och.... jag vet inte, hur känner ni, blev det en stor brytning för er mellan gymnasiet och studierna?

Kanske det skulle ha varit lättare om jag gjort något stillsamt som att läsa litteratur i Åbo. Istället läste jag journalistik här i Helsingfors och kastades ut på diverse praktikperioder och övningsuppdrag och allt jag hade lärt mig om att vara en god skolelev var plötsligt värdelöst.

Kanske det var lika så bra. Att vara en god skolelev är värdelöst i de flesta sammanhang. Och det var just för arbetspraktiken, chansen att få komma ut i riktiga livet, bort från den kvävande snällheten, som jag började på Soc&kom.

Idag när jag läser tonårens favoriter, Dostojevskij, Kundera, Kafka, minns jag på nytt hur det var att sitta fast i rollen som snäll skolelev. Hur det var tryggt, men också kvavt. Hur jag i böckerna än letade efter bekräftelse på att det var okej att vara passiv, än drömde om frihet.

Drömmen om frihet var alltid starkare.

Kommentarer (3)
Jag upplevde inte personligen "den goda och tysta eleven"-känslan mera (starkt) i högstadiet och gymnasiet, mest påtaglig och obehaglig var den i lågstadiet för min del. Obehaglig på grund av att jag på inget vis var en tyst och stillsam elev, om än jag alltid var mycket bra i skolan. På högstadiet och fram för allt gymnasiet tyckte jag att det fanns mycket mer utrymme att handla i och att det också uppskattades från lärarhåll (vissa få undntag som hatade mig som pesten och råttor ungefär). Och jag fick mycket bra betyg, som den provocerande och aktiva flicka jag var (till skillnad från lågstadiet, då en klasslärare vägrade se att jag var både bullrig och smart). Kanske det har gjorts lättare genom att jag aldrig varit elak eller varit bråkig, jag har helt enkel varit nyfiken, pratsam, frågande, aktiv och entusiastisk, ibland djupt indginerad över samhället. Därför upplevde jag inte heller en stark brytning mellan studier och gymnasie, utom att det fanns även mer smarta människor runt en med samma intresseområden som en själv.
smilla11.03.13 kl. 15:01
Det lustiga är att jag var väldigt pratsam som barn, men ändå gled in i den där passiva rollen. Och blomstrade som snäll, poetisk skolelev. I gymnasiet fanns det mycket mera utrymme att vara aktiv och gåpåig, men jag var väl hooked på den där lätta bekräftelsen. För så ser jag snäll flicka-rollen, som förrädiskt lockande. Se söt ut och blinka med dina stora bruna så får du en massa beröm, typ. Och sen var det en chock när det inte mera funkade.
11.03.13 19:32
Alltså jag måste bara kommentera, för det är precis sådär det känns! Att ha varit pratsam som barn, men sedan från dagis, lekis, skola lära sig att tyst och snäll är BRA och eftersträvansvärt och sånt ger en beröm. Eller hur? Och sedan stiga in i universitetsvärlden där du inte är något om du inte tar plats och eget initiativ. Också i livet överlag finns det ingen som ger dig ett jobb för att du snällt sitter och väntar på det. Hur fel är inte det? Skolan borde ändra sina värderingar...
camilla12.03.13 kl. 11:45
Jag tycker det redan under min skoltid blev lite bättre, i gymnasiet fick vi ta mera initiativ. Och förstås måste barnen av helt praktiska skäl lära sig att lyssna på timmarna men... måste ju gå att lära barn det beteende som gäller i riktiga livet? Hur man svarar på alla de där arbetsannonserna där det frågas efter en utåtriktad och driven person.
12.03.13 13:19
Jag känner också igen mig. Så mycket! Helt plötsligt var självförtroende och målmedvetenhet det viktigaste och det funkade inte så bra att vara osynlig längre! Som tur har drömmen om frihet också ändå gått före för mig.
Frida17.03.13 kl. 18:53
Tänk att man kom undan med att vara osynlig och tyst i skolan. Att det gav bra betyg.
19.03.13 10:04