Men den observante läsaren såg säkert Pradaväskan i förra inlägget - joo jag har varit i Pradas famösa, hemlighetsfulla, borde-vara-svår-att-hitta outlet i Montevarchi!


Hade hört om alla möjliga nummersystem och att bara så och så många ryms in på en gång.

Nu tog jag förstås inga bilder inuti, jag var rädd för att Pradapolisen skulle ta mig till Pradafängelset eller något om jag halade fram en kamera.
Det första jag såg när jag kom in var en vägg av Pradaväskor i alla färger.
Det andra jag såg var den perfekta bruna drömvardagsväskan med guldbeslag och både lång rem och korta handtag. Kääääk! Jag köpte ju nyligen en brun vardagsväska! En ny vardagsväska var absolut det sista jag skulle köpa!
Men sen när jag sett mig omkring ett tag såg allting helt annorlunda ut. Jag insåg att det mesta faktiskt var tråkigt, eller smaklöst, eller inte min smak. Miu Miu-väskor fanns det mycket färre av än Prada, och till slut blev jag så blasé att jag tyckte den här modellen var så där bla (nu skulle jag ge min högra arm för den).
Tittade länge på några toppar med mosaik-mönster - dem var jag totalt obsessed av ett tag, men nu tyckte jag inte alls om dem i verkligheten.
Så sen köpte jag den bruna vardagsväskan. Så här går det tydligen alltid för mig - först hittar jag en kiva kompromiss och bara en kort tid efter THE THING. Vad lära vi härav - köp aldrig kompromisser.
