Ta det lugnt och njut bara

Efter att ha läst Helsingin Sanomats artikel om rasande feminister kunde jag inte låta bli att bläddra tillbaka till det här blogginlägget jag skrev i september.

Ett ta det lugnt kan kännas riktigt otäckt. Får ibland det rådet när jag är ivrig och taggad och då undrar jag vad det är med folk. Är det jag som gnäller för mycket, eller finns här ett subtilt förtryck? Snälla flickor ska ta det lugnt och vänta och inte hetsa upp sig?

11.02.2013 kl. 13:16

Peace, love å 90tal

Läste en väldigt bra kolumn om Fight Club och 1990-talet av Juha Itkonen i dagens Hbl, så jag grävde fram en text jag skrev om ämnet för ett par år sedan. Det tål att upprepas: 90-talet var frihetens decennium.

27.8.2011

Har på senaste tiden fallit mig in hur mycket jag påverkats av att höra till Generation X.

När jag var ung var det cool med töntiga kläder och töntigt att vara karriärsugen.

Att söka jobb kändes meningslöst när köpcentrena var tomma och bankerna slog igen en efter en.

Ironi och sarkasmer var det språk vi lärde oss, och dagens uppriktiga och ivriga 20-nånting-åringar fyller mig med förvåning. Hur mycket mer skulle jag ha vågat om jag vuxit upp 10 år senare?

Samtidigt. Tänk vilken frihetskänsla det var då, när allt det svulstiga, grisiga från 80-talet föll samman. Och lopptorgen tog över tomma banklokaler. Och man kunde köpa en flanellskjorta för 15 mk och vara hur cool som helst i den.

Men förstås är det förmätet av mig att tala om 90-talet som en enda protest mot axelvaddar. Förstås handlade frihetskänslan om så mycket mer.

Alla länder som plötsligt befriades, hela den politiska världsordningen som vältes omkull. Allting man trott var evigt, plötsligt borta.

02.02.2013 kl. 12:48

Bloggprislistan

Är en svag, svag mänska. #villharosalaptop

Vad heter du och hur gammal är du?

Jag heter Helena och fyllde 37 i höst.

Vad kännetecknar dig? Frisyr, gångstil, längd, humor?
Håret hänger liksom med trots mitt totala ointresse för det, och jag stirrar drömmande någonstans i horisonten så bli inte förvånade om jag går in i en lyktstolpe. Har jag en bra dag tar jag det med humor.

Varifrån är du och var bor du just nu?
På riktigt uppvuxen i Esbo och Grankulla men i själen en Wiborgare. Bor i Helsingfors.

Hur bor du? I ett eget hus ute på landet eller i en överprisad etta inne i stan?
I en rymlig Tölölägenhet som jag desperat försöker tömma på onödiga saker. Kalla mig hamster.

Vad sysslar du med, har du jobb eller skola, möjligtvis bådeoch?
Jobbar för brödfödan med fastigheter, men frilansar dessutom som journalist och illustratör. Kämpar ständigt med att kombinera de här sakerna på ett vettigt sätt.

Vad har du tidigare jobbat med eller studerat?
Jag har så jättefin utbildning att jag blir förvånad när jag tänker på det. Först Soc&kom journalistutbildningen, sedan magisterprogram som hette Elektroninen kuvajournalismi. Vi hade kurser på taik. Vi lärde oss webbdesign. Jag skrev en gradu om layout och paparazzibilder. Jag borde ha Finlands snyggaste blogg, inte trycka upp suddiga bilder från Instagram.

Vad gör du till fritids, vad är dina hobbyn?
Sover, läser, ser på tv eller Yle Areenan när det blir tid över.

Civila status? singel/sambo/gift/barn/hund?
Singel.

Vad vill du förmedla med din blogg? Diskuterar du viktiga frågor, skriver om din vardag, en drös vackra bilder?
För länge sedan, i ett avlägset förflutet när jag inte renoverade och jobbade med fem saker på en gång hade jag en blogg med vackra bilder och outfits och inspiration. Oh well.

Vad tänkte du göra på Bloggpriset, festa huvudet av dig eller hem tidigt?
Hoppas på att få prata med så många roliga bloggare som möjligt, så jag far inte tidigt hem. Vi ses ikväll!
05.12.2012 kl. 11:00

Prioritera mera

På tal om stress. Jag undrar ibland hurdan värld vi lever i, när så många har svårt att hitta rätt takt i livet. Jag hade själv problem med det under studietiden, eftersom det var svårt att hitta sommarjobb måste jag jobba under terminerna så jag hade alltid för mycket eller för lite att göra. Och så tyckte jag dessutom att det var viktigt att hinna festa. Och trodde jag hade tid att se på alla bra filmer på bio. Och kände mig så duktig när jag såg på gamla avsnitt av Nanny dubbade till tyska. Det där sista fattar jag inte alls idag, varför betalade jag för kabelkanaler?

Sen dess har jag lärt mig att prioritera hårt, och den här hösten har det verkligen behövts, med stambytet och allt. Jag har i första hand satsat på att göra lägenheten beboelig, så har jag förstås skött de jobb som måste skötas, men också försökt hitta tid för att sova, vila ut och se kompisar ibland.

Det betyder att jag fortfarande inte har köpt något nytt kylskåp (det gamla funkar ju, är bara felsvängt och saknar en bit av handtaget), inte ens funderat på att skaffa en tv och jag får ett ordentligt tamburskåp först i januari. Att sova är viktigare än att ha fina skåp.

Tillfällig inredning i tamburen, i väntan på ordentligt skåp. Och att jag orkar ta itu med Ikea-pusslet längst bort.

Igår skapade jag en tillfällig inredning i tamburen. Har köpt skoskåp på Ikea som nu väntar i sin pafflåda vid ytterdörren på att någon ivrig mänska kommer och hjälper mig med att peta ihop det.
28.11.2012 kl. 12:07

Nirvana förstörde mig för konserter

nirvana vatten

Kurt Cobain på Ruisrock. Säkerhetsvakterna sprutade vatten över publiken.

Under veckoslutet surfade jag runt och letade bilder från Nirvanas konsert på Ruisrock 1992, men vad jag hittade istället var... hela konserten. Uppladdad på you tube i våras. Helt absurt.

Nirvana på Ruisrock förstörde alla konserter i framtiden för mig. På riktigt, ingenting går att jämföra. Ser jag en snygg ljusshow tycker jag det är pompöst och onödigt för Nirvana klarade sig utan. Alla säkerhetsstängsel de har nuförtiden får mig att skaka på huvudet. Är sångaren pigg och nykter så minns jag bara hur Kurt Cobain drog världens bästa gig alldeles tydligt nedsövd av någonting.


Eller så fantiserade jag bara det sista. Precis som jag trodde de söndrade instrumenten i slutet, men nu ser jag på bandet att de bara lite kastar omkring dem utan att ngt händer, lite show bara.

Så här när jag ser på det efteråt skäms jag över min 16-åriga dumdristighet. Jag tyckte min kompis var mesig när hon valde att gå längre bak och lämnade mig ensam där framme i damm-molnet. Nu fattar jag att det var på riktigt farligt med 20 000 pers som rusade mot scenen, hittade det här klippet under mitt surfande.

Började fundera på den här längtan efter äkthet, varför letar vi efter något äkta i musik, en konsert, en show? Det är ändå bara show. Men något äkta fanns det här. Det var äkta bra. Det var helt svinbra. Youtube-klippet är förstås raspigt och inte alls så bra som att verkligen vara där, men jag är lättad av att höra att musiken verkligen var riktigt bra.
20.11.2012 kl. 23:01

Ta för dig

Jag stötte igår på det här blogginlägget om att ta för sig. Borde kvinnor bli bättre på att hålla sig själv framme? Läs läs, jag lyckas inte formulera det bättre.

Jag kommer själv från en familj av idel högljudda bufflar så jag har inga problem med att ta plats och ta för mig. Å andra sidan märkte jag redan i tonåren att det inte var så bra i alla lägen, när jag umgicks med mina mera tystlåtna väninnor försökte jag att stanna upp ibland och fråga dem någonting. Men så är jag andra gånger onödigt försiktig. Märkte efter mitt första tisdagssnack att jag nästan inte pratade alls, fastän jag i studion hela tiden tänkte nu avbryter jag för mycket nu kör jag över dem.

Svårt det där att hitta balansen.
31.10.2012 kl. 15:25

Grankullas hemligaste plats

Mitt i Grankulla, mellan Gallträsket och Sahara, finns en hemlig plats med köttätande växter och hål du kan sugas ner i. När jag var liten kändes Träskmossen som något helt utanför den normala tiden och verkligheten. Allt var i naturtillstånd. Och när du hade gått genom hela mossen, hoppat från tuva till tuva, måste du klänga i smala träd för att ta dig över brett dike, sen först var du tillbaka i civilisationen på Gallträsks strand. Idag finns det en bro och gångbräder. Det förtar lite av mystiken.

Befinner mig på mitt favoritställe i världen. Den mystiska Träskmossen. (Taken with Instagram)

Så besviken jag var när de lade gångbrädena. Blev mkt tråkigare. Älskade att hoppa över vattenpölar som barn. (Taken with Instagram)

Köttätande växter var hot shit i lågstadiet. (Taken with Instagram)
10.10.2012 kl. 20:39

Petra Pan sover i en rosenhäck

Om filmen Bachelorette i amerikanska Elle.  (Taken with Instagram)

Det här citatet ur Septembernumret av amerikanska Elle har fastnat i mig. Kommer ur en intervju om filmen Bachelorette. Jag har på senaste tiden tänkt mycket på det där med... prinsessor. Hur bekvämt det är att glida in i en prinsessroll. Hur jag länge tyckte det var helt oskyldigt, men på senaste tiden sett det som... ett sätt att gömma sig. Undvika ansvar. Aldrig växa upp. Vara en evig flicka med fingret i en förvånad mun. Vänta sig allting och göra ingenting.

 Alldeles för länge tyckte jag det var något... oädelt i att sträva för att åstadkomma saker. Att det var  finare att bli upptäckt som Anne skrev om här. Jag kan inte fattta det idag, visst är det ju coolt att riktigt satsa på en sak och jobba för att uppnå den?
01.10.2012 kl. 12:53

Positivt och negativt

Jag brukar ibland slå knut på mig själv med att fundera över allt tjafs som sägs om positivt och negativt tänkande. Ni vet, det är inte bra att vara för gnällig och se allting i svart. Men den här tron på att positiva tankar skulle besegra allting som en del predikar är... läs hos Malin, hon säger det mycket bättre än jag. Det är prilligt!

Samtidigt tror jag en liten dos extra optimism kan vara bra. Men den måste vara baserad på något äkta och verkligt. Inte en massa "le på och lek allt är jättebra ha ha ha".

I senaste Optio fanns en artikel som visserligen handlade om hur man blir en bra chef, men samtidigt slog huvudet på spiken genom att konstatera att ett bra självmedvetande är viktigt.

Jag tycker en känsla för vad man verkligen vill och kan är oändligt mycket viktigare än att ha ett bra självförtroende. Att ha mål och mening i livet är viktigare än att vara på gott humör. Realism är viktigare än optimism.

Enda problemet är att fatta vad som är realistiskt, vad jag verkligen vill och kan, vad meningen med livet är. Enda pyttelilla problemet. Details.
24.09.2012 kl. 18:45

Kreativa jobb och kreativa hobbyn

Jag måste också dela med mig av Minna Lindebergs inlägg om vilken brist på respekt hon möter som författare.

Och ni kan läsa i kommentarerna mina erfarenheter. Jag har funderat mycket på skillnaden mellan kreativt jobb och kreativa hobbyn. För det är stor skillnad. Så fort det finns deadlines eller pengar eller helt enkelt bara en sjujäkla massa ambitioner inblandade, är kreativitet inte så där avslappnande lätt och skoj. Inte hela tiden i alla fall.

Målar jag söta rådjur på ett kort jag ska ge till mamma kan jag drömma mig bort och ta det lugnt med eventuellt klottande. Ska jag fylla ett hål i en tidning måste det vara färdigt en viss tid oberoende av min fiilis. Och bra dessutom. Till och med de roligaste jobben brukar ha sina stunder då det inte är kiva, problem man måste stånga sig igenom. Eller så kan jobbet vara kul just därför att det är svårt och utmanande.

Allt jag skriver är förstås enormt självklart men jag har mött mänskor som inte ser skillnaden, som tror all kreativitet bara är lek. Och liksom avslappning.

Sen ska vi inte tala om alla konstnärsmyter, jessus.

Ritade igår (Taken with Instagram)

Kreativt hobbyklottrande.
23.09.2012 kl. 20:06

Snälla flickor tar det lugnt

Jag har den senaste tiden funderat över frasen ta det lugnt. Som jag tidigare sett som ett gott råd, välvilja, ett tecken på att jag kanske borde ta det lite lugnare.

Men nu undrar jag. Är det bra att ta det lugnt och hoppas att saker ordnar sig? Och som Tankar från Tallmo kommenterade på det här inlägget, tro på att den rätta kommer emot när det är dags.

Eller borde vi sluta upp med att vara så himla lugna?

Jag har märkt att man måste ta tag i chanser för att de inte ska glida förbi. Ringa den där killen som kanske är den rätta. Dubbelkolla att allting är okej med köksplanerna. Tjata tjata för att få jobbsaker ordnade.

Ett ta det lugnt kan kännas riktigt otäckt. Får ibland det rådet när jag är ivrig och taggad och då undrar jag vad det är med folk. Är det jag som gnäller för mycket, eller finns här ett subtilt förtryck? Snälla flickor ska ta det lugnt och vänta och inte hetsa upp sig?

Jag vill leva med lust och passion, inte försiktigt krypande.

Gallträsket. Doften av äppel. Höst.  (Taken with Instagram)

En lugn kväll vid Gallträsk
15.09.2012 kl. 12:26

Läs Cissi Wallin!

En bloggare det lönar sig att följa med är Cissi Wallin, hon ger karriärtips som verkligen fungerar. Och har på senaste tiden behandlat ett ämne jag själv känt mig sugen att skriva om.

Det här att kvinnor så ofta är undergivna. Det finns förstås också män som är onödigt passiva, men kvinnor tror jag lättare faller in i undergivenheten för det finns alla gamla bilder som lockar till det. Prinsessdrömmarna. Ta hand om mig-fantasierna. Vad skulle lilla jag.

Det här är ett alldeles för stort ämne för ett litet blogginlägg, så jag skriver säkert om saken på nytt. Och jag tycker det är viktigt och värt att diskutera. Jag har själv varit tvungen att lämna  bort en massa lilla jag-dumhet för att klara mig i arbetslivet, kruxet är att det inte fungerar i verkliga världen. Alls.

Men läs först Cissi Wallin, här om att ta makten över din makt och här om att veta sitt värde.
08.09.2012 kl. 08:19

Tömmer huvudet på bla bla bla

Försöker tömma mitt huvud på bla bla bla

Jag har de senaste åren försökt pröva på så många nya saker som möjligt och utmana mig själv i arbetslivet. För det mesta är det roligt, men ibland blir jag så trött. På allt bla bla bla i mitt huvud. På alla chanser jag missat för att jag tyckt att bla bla bla.

Till exempel har jag alltid älskat blanka blaskor men det har inte liksom rymts in i min värld att jag skulle kunna jobba för en veckotidning. Första terminen på journalistutbildningen sade jag med en liten och darrande stämma till överläraren att jag skulle vilja skriva för Månadsjournalen. En svensk tidning som skrev om kultur och kändisar. Men jag vågade uttala tanken högt bara den där ena gången, för inte finns det finlandssvenska motsvarigheter, och inte kan jag skriva på finska, och inte kan jag skriva så där bra, och bla bla bla

bla bla

bla bla bla bla

bla

bla

bla bla bla

bla bla

bla

Sen lyfte jag på huvudet några år senare, funderade en stund på att söka jobb som grafiker på någon riktigt fin tidning. Men helst skulle man ha ordentlig utbildning som grafiker, och så skulle man vara jättekreativ, och trendig, och inte var jag nu riktigt någondera och bla bla bla

bla bla

bla bla bla bla

bla

bla

bla bla bla

bla bla

bla


Jag praktiserade på radion ett tag och gillade det massor, fick höra att jag hade en bra radioröst. Men jag tyckte jag absolut borde göra kulturradio och helst om bildkonst, för jag har studerat konsthistoria som biämne, och är bra på att rita och bla bla bla

bla bla

bla bla bla bla

bla

bla

bla bla bla

bla bla

bla

Nu försöker jag glömma alla underliga teorier om vad som skulle vara tryggt och säkert och liksom förnuftigt. Försöker släppa tanken på att det skulle vara pinsamt att skylta med orealistiska drömmar. Eller jättehemskt att medge man gjort fel val. Jag ska sluta upp med att försöka sy ihop livet till en tät liten säck utan en enda synlig söm. Vara öppen för nya idéer. Och tömma huvudet på allt onödigt bla bla bla bla bla bla som rasslar omkring där uppe.

31.08.2012 kl. 11:07

Om att hitta sitt drömjobb

Nu har jag spammat Catariinas kommentarfält med samma fråga två gånger så jag måste ta upp den här också. Det här med att komma på vad man vill jobba med. Hur lång tid ska det ta?

När jag gick i gymnasiet verkade det så enkelt. Jag var bra på att teckna och lite halvbra på allting annat så det var klart att jag skulle rita eller designa efter gymnasiet. Eller kanske läsa konsthistoria.

Och så har jag strävat på och faktiskt gjort en hel del: layout, nyhetsgrafik och illustrerat ett par böcker. Men ingenting har någonsin lett vidare till något annat, ingenting har riktigt varit rätt, och just nu tar jag paus från allt som har med grafisk design och illustrationer att göra.

Jag kan liksom inte fatta vad som hände. Har jag inte jobbat tillräckligt för att nå min dröm? Var det någonsin min dröm? Ville jag på riktigt bli grafiker?  Eller har jag hallucinerat alltihopa bara?

Under det senaste året har ingenting blivit klarare för mig. Jag skulle ta mig i kragen och verkligen söka frilansjobb och fick sådana också - men mest som journalist. Och så hjälper jag fortfarande till på familjefirman med att sälja hus i Italien och hyra ut lager och sånt. Så jag har en massa jobb och klarar dem bra och ibland är det alldeles kul. Men vad jag vill, vad jag skulle trivas med i längden. Det vet jag inte, inte alls.

Och det blir inte bättre av att fundera. Jag har under årens lopp gjort upp en massa planer som verkat förnuftiga och fina på pappret men de har alla smulats sönder i verkligheten. För mycket förnuft, det tror jag är problemet. Jag gör inga stora planer just nu.

Dessutom lever jag i en djup teknologisvacka, allt är sönder eller nedpackat någonstans där hemma medan de bygger nytt badrum. Bor hos min mamma. Så jag pillrar på med det här och det där. Hoppas att jag ska få nya insikter.
27.08.2012 kl. 19:21

Doris Lessing och Ebba von Sydow

Jag läste nyligen The Golden Notebook av Doris Lessing, och har på landet igång "Vandra i skugga", där hon berättar om samma tid. Både boken och självbiografin berättar om 50-talet då hon gick med i kommunistpartiet. Om alla känsliga, intelligenta människor som inte kunde se Stalin för vad han var.

Och jag tänker på nytt på den här debatten på Publicistklubben. Som avslöjade en avgrund av missförstånd mellan bloggargenerationen och de gamla murvlarna. Jag är fascinerad av hur mycket peppande kommentarer Ebba fick på sin blogg efter debatten.

Hur svårt det måste vara för dem som hela sin ungdom levt med en vänsterideologi att förstå en Ebba von Sydow med långt ljust hår och pigga reportage om kungligheter.

Hur ordet "varumärke" genast reser raggen.

Dagens krav är helt annorlunda än det liv Doris Lessing berättar om - strax efter kriget, ingen har pengar, det mesta är trådslitet, och tanken på en revolution och kommunistisk framtid är levande.

Untitled
21.05.2012 kl. 13:51

Kategorier

Senaste kommentarer