Poddfest och den duktiga flickans revansch

Hietanen och Henrikson poddfest

 

Jag var på releasefest för bokpodden Hietanen och Henrikson igår, på bilden syns de fina poddarna Anne Hietanen och Ida Henrikson med mig. Och så dj.duon Puff collective aka Biffen och Lina.  Och sist men inte minst underbara Carita Mannerheim från Mannerheim productions. Eller det kanske var en karaktär som Christoffer Strandberg spelar. Hur kul som helst.

Jag gillar alltid när en podd får mig att tänka efter, i senaste avsnittet av Hietanen och Henriksson så talade Ida om det här med duktig flicka. Och där kunde jag relatera så stort! En av de märkligaste grejerna när jag gick i terapi för en massa år sedan var hur både terapeuten och psykiatern försökte övertyga mig om att jag är en perfektionist.

Jag var som ett frågetecken, och tjatade massor på terapeuten för att få en förklaring till hur de kunde använda ett sånt ord för mig. Jag är faktiskt inte någon perfekt prestationsknarkare.

Till slut, efter en massa tjat, fick jag veta att terapeuten menade med perfektionist att man är för självkritisk. Och jag bara ahaaa, okej, det kanske stämmer på mig, varför sa du inte det från början.

Och sen, för att återgå till det som diskuterades i podden, så fick jag höra att man inte ska vara för duktig. Jag vet inte om det var så bra att säga det till mig. Jag har största delen av mitt liv underpresterat.

Visst har jag min duktiga sida, jag är en pliktmänska som ibland gör saker för att vara snäll. Håller vad jag lovar osv. Men jag presterar inte så där hujsigt mycket.

De facto så satsade jag för lite på jobb åren efter terapin, och jag ångrar det. Funderar ibland på vad som kunde ha varit, om jag hade presterat mera och utmanat mig själv.

Och det har blivit och skava det där hur jag placerades i ngtslags perfektionist-fack fast jag inte alls kände mig hemma där.

Publicerad 16.02.2017 kl. 16:52

Jag träffade Sandra Beijer!

Sandra Beijer

 

Jag var igår på Sandra Beijers föreläsning om skrivande på Amos Anderssons museum. Som ni ser på den skakiga selfien så var jag mycket ivrig! Jag har läst Sandras blogg i många herrans år - minns inte ens hur länge men det måste vara sen 2008 eller 2009?

Minns att jag hittade till Sandra Beijer via en blogg som hette Elinkan, hon hade lite liknande söt klädstil. Och så fanns i Finland bloggen Helmi otsalla som också hade den där skolflicksaktiga looken som jag älskade. Just nu tankar jag Gossip Girl på Netflix, den serien är från samma tid och det är en sådan orgie i rosetter, pärlor och vita strumpbyxor... förlåt blev lite nostalgisk här.

Hur som helst, jag är fascinerad över hur Beijer gått vidare till en karriär som författare.  Hennes senaste bok "Allt som blir kvar" är jättebra. Beijer kan det där med att beskriva en känsla kompromisslöst utan att förklara för mycket omkring. Boom så är du där i skinnet på en ung kvinna som nyss blivit dumpad och lever destruktivt.

Tack Ratata som ordnade eventet! Förutom Sandra så träffade jag också en massa roliga bekanta, härligt med lite onsdagsmingel. Och så fick jag mitt exemplar av "Allt som blir kvar" signerad.

Publicerad 02.02.2017 kl. 10:12

Jag startade en bulletjournal och undrade om jag gått med i en sekt

Bullet Journal

 

Jag har startat en bulletjournal! Eller bujo som det förkortas ibland.

Efter att ha köpt en turkos Leuchturm 1917 och börjat peta in datumen i januari månad och några to do-listor enligt den modell som visas på den officiella bulletjournal-sajten, så fastnade jag totalt i bujovideon på Youtube.

Och fick spatt.

Tanken var att få lite mera ordning på min anteckningsbok med bujo-systemet. Jag har i många år haft anteckningsböcker med to do-listor, anteckningar från möten och seminarier, handritade tidslinjer som ger bättre perspektiv än min egentliga kalender, sånt.

Men när det går att göra så mycket mer med en bulletjournal!

Skriva alla rubriker med perfekt kalligrafi! Rita en sol bakom ett moln om dagens väderrapport lovar halvmulet! Göra spreads med inspirerande citat! Instagramma de vackra sidorna och göra flip through-videon för Youtube!

Jag brinner av lust att göra en egen bujovideo och förklara precis hur utmärkt mina system med listor och lappar är - charmen med en bulletjournal är att man kan ta det ursprungliga systemet och lägga till sina egna små förbättringar.

Men jag borde först sköta de viktiga ärendena som jag skrivit upp i min turkosa bok. Och den är inte alls så snygg som i Youtube-videona. Alla i de där videona använder en svart tusch i sin bujo, jag har skrivit med blyertspenna och blå kulspetspenna och med ful handstil. Plus nästan allt är superprivat och går inte att visa på sociala medier.

Kanske jag någon dag har lite mera tid och kan göra en simulerad bujo där jag visar mitt system utan att avslöja vad jag har på min riktiga to do-lista. Känner mig annars också sugen på att vlogga. Ska se!

Så här efter en veckas användning ger jag klart godkänt till bujosystemet.

Med innehållsförteckning, multipla tidslinjer, idélistor, tydliga och strukturerade to do-listor så har jag en bättre överblick över allt jag ska göra.

Jag hoppas bujon ska ge mig kraft att orka ta itu med evighetsprojekten som jag alltid skjuter upp. Som att uppdatera min Linkedin. Gah. Linkedin. Blä.

Men en turkos stadig anteckningsbok, det är najs. Så om jag skriver grejer i den först så orkar jag säkert sätta samma grejer på Linkedin också.

Publicerad 31.01.2017 kl. 10:48

Feministiskt julmys och nyårsintervju

mys

Igår ordnade Schildts & Söderström ett feministiskt julmys. Det bjöds på sallad och paj i mysig belysning. Kugge och Sofia har fastnat på bild här.

 

peppe

 

Peppe talade om bland annat könsfördelning i media. Före bloggeventet intervjuade jag henne för Yle Vegas nyårssändning, som går i radion 19.15-00.30 på nyårsafton. Mer om det efter julen.

Sen måste jag tyvärr gå redan sju för jag hade morgontur idag, synd att jag inte hann bli och prata med alla härliga kvinnor som var på plats!

Publicerad 22.12.2016 kl. 18:00

Tankar om poddar och radions framtid

Jag lägger nu sista handen vid poddpiloten som jag gör för Yle nu, det är 20 minuter om språk jag producerat. Kan vara att det bara försvinner och aldrig hörs av någon, kan vara det blir en hel serie. Vem vet.

Jag tänker mest på det långa spelet. Det skulle vara härligt att kunna jobba med poddar på allvar, bara göra inget annat än att producera superskärpta och viktiga poddar som är lärorika och trevliga att lyssna på.

Men hur får jag det jobbet? Det tråkiga med att försöka klara sig i den finlandssvenska mediebranschen är att allt är så fruktansvärt litet, få arbetsgivare och få sätt att få finansiering.

Jag vill inte göra podd på fritiden. Okej kanske på skämt nån enstaka grej, men helt klart börjar poddandet kännas som något jag hellre gör som ett riktigt jobb. Jag är så pass ambitiös, har så höga mål att det bara är frustrerande att försöka podda med en kompis.

För tre år sedan när jag först på allvar började tänka på att podda trodde jag det var ungefär som att blogga - något lite spontant och kul man gör med en kompis och så kommer det maaassor med lyssnare.

Jag ler när jag tänker på det, på riktigt är det just tvärtom - utmanande att få till ett bra innehåll och bra ljud, och svårt att få tillräckligt med lyssnare.

Men jag tror absolut det finns en stor framtid i poddar. Att mycket som idag går i radio - radiodokumentärer till exempel, egentligen funkar bättre som poddinnehåll. Hur jag ska komma igång att jobba med sånt är sen en annan historia.

Publicerad 27.04.2016 kl. 09:56

Jag ska göra en podcast om språk - har du språkfrågor?

Untitled

 

Mitt senaste projekt är att göra en pilot till en podcast för Yle. Det ska bli en finlandssvensk språkpodd, och i pilotavsnittet tänkte jag bita tag i det här med språk i sociala medier. Språkvårdare Anna Maria Gustafsson har lovat att svara på lyssnarfrågor - och eftersom det här är en ny podd så finns det inte ännu lyssnare så den som får ställa frågor är just du som läser det här!

Om ett par veckor ska jag träffa Gustafsson för att banda in podden, så om det är något du undrar som hon kunde svara på är det bara att kommentera här. Temat skulle då vara språk och sociala medier här i Svenskfinland, men är det något annat språkrelaterat du är nyfiken på så kan du fråga det också.

Publicerad 05.04.2016 kl. 15:36

Det finns en ny brunchbloggare i stan

Bali brunch

 

För några veckor prövade jag på balinesisk brunch med Brunssikeijo - som bloggar om bruncher i Helsingfors. Här finns inlägget om bali brunch på Pueblo - jag älskade de små semlorna med kokoskryddat kött och den heimlaga limun - åh! Jag som älskar syrliga drycker var i himmelriket.

 

Bali brunch
Publicerad 31.03.2016 kl. 16:50

Nolltolerans mot fejknyheter och Facebooktest

Ibland talas det om nolltolerans mot rasism på Facebook - att en borde säga till om bekanta skriver främlingsfientliga inlägg. Jag har inte stött  på så mycket av det i min Facebookfeed. 

Men det som däremot börjat krypa in är fejknyheter. För ett halvår sedan var det här med fejknyheter fortfarande rätt så marginellt, men nu har det eskalerat. 

Det finns så otroligt många sajter som antingen är satir, eller propaganda, eller omskrivningar av vad andra media skrivit, att jag har själv svårt att hänga med.

Därför har jag börjat ifrågasätta alla länkar på Facebook som verkar ens lite konstiga. Jag påstår ingenting, jag bara frågar. Är det här en riktig tidning? Eller något helt annat?

Förstås efter att själv ha försökt kolla länken. Ibland märker man genast att det är fejk, andra gånger skulle det ta mera tid att avgöra om det är riktig journalistik eller inte. 

Jag hoppas att på det sättet få mina Facebook-vänner att tänkta till innan de lägger ut länkar.

Jag blir bara alldeles matt av att tänka på hur jag kunde komprimera åratal av journaliststudier till en kort förklaring om skillnaden mellan journalistik och och ickejournalistik.

Dessutom har jag börjat bojkotta tester som folk länkar till på Facebook. Det här efter att en kompis som är färgblind fick veta att han har superbra färgsinne i ett test på nätet som massor med bekanta länkade till på Facebook.

Stötte också på ett personlighetstest som var alldeles kul att fylla i men en så uppenbar google-translate-massa-reklambanners -smörja att jag inte ville dela det vidare. Men halva min Facebook gjord det.

Så nu delar jag aldrig tester på Facebook. Men måste medge att jag gör dem ändå ibland, för de är ju kul.

Publicerad 01.02.2016 kl. 14:58

Om att engagera sig i en god sak på sociala medier

Ni vet hur det händer något hemskt ute i världen och det känns smaklöst att just den dagen posta ett roligt inlägg om jultomtar. Så du skriver något sobert på Instagram om sorg och rädsla och delar ett par nyhetsartiklar på Facebook. Sedan byter halva din bekantskapskrets sin profilbild för att visa sitt stöd för den goda saken. Sedan skriver någon att varför stöder ni denna goda sak, varför inte denna andra. Sedan blir du stressad och paranoid och undrar om dina bekanta tycker du är en oempatisk skit. Sedan konstaterar du att du hellre skulle läsa en analytisk artikel om vad som hänt ute i världen än tusen postningar i sociala medier.

Jag vet alltså inte hur jag ska tänka om det här. Å ena sidan kan engagemang av tusentals människor på sociala medier verkligen betyda något, visa att vi finns här och tycker så här. Det kan göra en skillnad om många säger till om hemskheter och orättvisor. 

Och de som verkligen berörs av händelser i nyheter måste få skriva om det. Dito de som har något att säga. 

Men ibland undrar jag om det är en fasad. "Titta så empatisk jag är". "Titta så upplyst jag är som vet att det här var okänsligt". 

Och någonstans börjar det kännas som en skrämmande masspsykos. Jag är jätterädd för grupptryck och folkmassor som gängat ihop sig så det där med att byta profilbild på Facebook brukar skrämma mig. Jag vet det är ologiskt, men jag blir rädd. Rädd för mobben som får fast mig för att ha fel åsikt. 

Det här var förstås ett till i massan onödiga inlägg om huruvida en ska göra si eller så på Facebook, men det må nu vara. 

Publicerad 19.11.2015 kl. 22:16

Hur ett foto kan ta en bit av din själ

Untitled

 

Jag måste säga att det Essena O'Neill berättade om sitt eget liv berörde mig. Alltså hur beroende hon blev av sociala media och likes. Hur hon inte kunde slita sig från skärmen. Hur hon jagade likes och trodde hon skulle bli lycklig, men inte blev det. 

Hon är nu 19 år gammal och har vuxit upp med sociala medier. Hon hade hundratusentals följare på Instagram och levde som på en bricka, fullt upptagen av att forma sitt liv så det skulle generera mera likes och mera sponsorpengar av företagen som betalade för att hon poserade med deras produkter. 

Det är så totalt annat än mitt liv. Jag som var över 30 och magister i bildjournalistik när jag loggade in på Facebook första gången. 

Men jag vet inte om jag kommer till någon slutsats här. Jag tycker 15-åringar kan göra värre saker med sin tid än att pillra med youtube-videon.

Först när det blir fråga om smygreklam, om översexualisering av riktigt unga, och ett beroende av sociala medier är det illa. Men så långt går det inte varje gång.

Och som jag skrev i förra inlägget, hela hur-äkta-är-some-diskussionen känns tjatig. Folk är inte så äkta i verkliga livet heller. 

Men. Tala gärna om hur beroendeframkallande jakten på likes kan bli. Hur man måste skydda sig själv och sitt jag och inte vara för öppen.

De facto tror jag det är mera hälsosamt att ha en viss distans till det en lägger på sociala medier. Inte ge för mycket av sig själv. 

Det tänkte jag på när jag läste om Essen O'Neill. Hur de riktigt unga some-stjärnorna kan tappa bort sig själv. 

Hur ett foto kan ta en bit av din själ.

Hur utsatta de unga som visar upp sig själv på Instagram jämfört med mig som jobbar som journalist.

Jag som känner till pressetiska regler och pressjuridik och kan tala till många utan att behöva lägga min personlighet i blöt.

Publicerad 08.11.2015 kl. 11:29

Om att vara äkta i sociala medier

Untitled

 

Den här veckan har jag följt med allt snack kring australiska instagrammaren Essena O´Neill, som lämnade Instagram och berättade sanningen bakom en del av bilderna.

Det som kanske inte tagits upp så mycket, som kanske var det mest falska med hennes tidigare liv, var ju smygreklamen. Att hon fick stora pengar för att posera i bikinin och sedan låtsas det var spontana bilder.

Annars tycker jag hela diskussionen om hur äkta en ska vara i sociala medier är lite tjatig. Är folk så äkta och öppna med sina problem irl? Just det nä. 

Men smygreklam, det är inte okej.

Det som jag däremot tycker är mer än okej är att ha sponsorer och vara öppen med det.

 

Untitled

 

Bild från förmiddagens cykeltur. Jag ljusade upp den här bilden för Instagram men egentligen är den bättre så här obehandlad. 

Instagram är för mig mest en leksak där jag testar mig fram när det gäller bilder och ibland blir det jättefint och känns inspirerande och ibland är det lite ditåt men kul ändå.

Publicerad 07.11.2015 kl. 17:56

Bloggträff på The Cock

IMG_0187 liten

Igår kväll var jag på en bloggträff som Ratata ordnade på The Cock. Jag drack en fördrink som liknade risgrynsgröt både till utseende och smak, men var kall. Låter mystiskt men det var gott, onödigt stor var drinken bara så fick lämna den på hälft.

IMG_0201 liten

Framför mig hade jag de här sköna damerna - Mette och Lotta. 

IMG_0195 liten

Jag beställde en halv höna till huvudrätt. Det var ju alldeles för mycket mat på tallriken, vem äter liksom en halv höna på en gång? Men det var otroligt gott så mycket mat slank in i alla fall.

IMG_0207 liten

När en del hade gått gick jag och sitta i det andra bordet, och prataade bland annat med Emzi. En riktigt kul och mysig kväll!

Publicerad 24.09.2015 kl. 18:16

Fager Dam på Facebook

Ett litet tips:  Den här bloggen finns också på Facebook, här går det att gilla om ni vill bli påminda om nya inlägg på Facebook!

Ett annat ställe där det går att hålla sig ajour med Fager Dam är på Bloglovin. Se bara till att gilla rätt Fager Dam där, ett gammalt konto som länkar till blogspot spökar kvar i systemet.

Jag skaffade själv nyligen Bloglovin som app på mobilen. Ett smidigt sätt att hålla sig uppdaterad med favoritbloggarna. Och så är det en fördel att Ratata-bloggarna ser okej ut i Bloglovin. Det har ju tyvärr varit ett problem den senaste tiden, att Ratata ser konstigt och smalt ut i mobilen. Hoppas det felet snart fixas!

Publicerad 15.11.2014 kl. 15:26

Bloggreklam och journalistik och Obs debatt

031014 gul 031014 rot

 

Slöttittade igår på Obs debatt (och beslöt mig för att inte twittra, och twittrade i alla fall, som man gör) och undrade vad det var tänkt att Malenami skulle representera.

För den som bott under en sten, har Malenami en väldigt bra lifestyleblogg och hon hör till dem som också tjänar pengar på att blogga. Men varför frågade programledaren Malenami om hon är en journalist? Det är väl självklart att Malena Björndahl inte är en journalist. Och inte har lösningen på hur man tjänar pengar på journalistik.

Det lifestylebloggarna tjänar pengar på är advertorials. Sponsorerade inlägg. Ni vet, förr var det något skämmigt. Man öppnade en damtidning, lockades av en rubrik, såg den finstilta texten "det här är reklam", konstaterade att det var tråkigt skriven produktinformation och vände blad.

Bloggarna har lyckats med att göra advertorials folk verkligen vill läsa. Lockande inlägg som är ljuvliga, roliga, personliga och välskrivna. Och åtminstone mig som läsare stör det inte nämnvärt att det är reklam, så länge det är tydligt utskrivet. Och inlägget bra gjort.

För det är förstås en konst att blogga om smycken och smink och klädmärken på ett sådant sätt att det både är roligt att läsa och bra reklam.

Men det har liksom ingenting att göra med journalistik.

Om man tänker på den finlandssvenska kulturen i en vid bemärkelse så är det bra att vi har finlandssvenska bloggare som tjänar på sitt jobb. Att det finns finlandssvenska röster bland lifestylebloggarna.

Men om vi funderar på journalistikens framtid, så där snävare, alltså nyhetsjournalistik, granskande och grävande journalistik, journalisterna som ska hålla kolla på makthavare, så måste vi se åt något annat håll.

Vilket för mig till det jag lite twittrade om igår. Varför är dagstidningarna så usla på att göra det lätt för konsumenten att betala för deras innehåll på nätet? Varför? Jag förstår inte.

Jag skulle ha fått läsa Kauppalehti gratis på nätet en månad men lät bli för de ville ha ett lösenord med både stora bokstäver, siffror och specialtecken. Och när Peppe skrivit en kolumn i VN för en tid sen var det visserligen gratis men man måste skriva ner hela sitt livs historia i ett formulär för att få läsa.

Gör det lätt att betala och logga in. Bjud in läsarna! Få dem att känna sig välkomna. Kanske inte hela lösningen på tidningarnas dilemma men my god det skulle hjälpa.

 

Publicerad 03.10.2014 kl. 17:59

Flödersradio kräver bra skor

 

Efter att förra veckan ha stått i en radiostudio alla morgnar, och sprungit på stan, och dessutom stått på Tavastia hela fredag kväll (mycket bra konserter med bl.a. Tiisu och Modernistit under rubriken Suomirock 2020) var mina föttter totalt mos. Så på söndagen tyckte jag det var dags att köpa nya lenkkare, valde ett par svartvita för att de ska gå ihop med svarta strumpbyxor och höstiga klänningar.

Veckans diskussion verkar för övrigt vara flödesradion, blogginlägg finns hos Eva Frantz och Linn Jung. Tua Ranninen skrev en kolumn i måndagens Husis där hon mycket svepande talar om flödesradio som en pest som smittat ner radio Vega. Verkar finnas ett uppdämt behov av att snacka om hur radio Vega ska låta. Det är en viktig diskussion, men det skulle vara intressantare (mindre klickvänligt kanske) att tala ur en mer konstruktiv synvinkel.

Själv tycker jag det är hur roligt som helst att jobba med direktsänd radio, och älskar hur direkt det är. Jag har bara några veckors erfarenhet som programledare så kan inte lova att det jag gör är guld, men hoppas definitivt på att kunna jobba mera med flödesradio i framtiden.

Publicerad 26.08.2014 kl. 17:04

Kategorier

Senaste kommentarer