De ville inte charma mig, de ville bara känna sig mäktiga

helena_27_600

Foto: Frida Lönnroos

 

"Tycker du om våldsamt sex?" frågade han.

Jag hade stått en stund på en nattklubb och talat med en finlandssvensk man som verkade trevlig och såg bra ut. Det var för kanske fem år sedan när jag gick ut mera än idag.

Plötsligt ur det blå kommer den här frågan.

Mina tankar gjorde en åtta i huvudet.

Tycker du om våldsamt sex. Tycker jag om våldsamt sex? Verkar jag trist om jag säger nej, vad räknas som våldsamt sex?

Sen svängde jag med ett åt andra hållet i mina tankar.

Tycker du om våldsamt sex. Det är en bullshit fråga. Han vill inte alls veta vad jag tycker. Han vill inte ha sex med mig. Han vill bara platta till mig.

Jag minns inte vad jag sist och slutligen svarade för jag kom fram till att typen inte var värd något som helst besvär från min sida, var inte ens värd att försöka knäppa till med ett fyndigt svar, det var bara att skratta till, säga nej och vända sig om och prata med någon annan.

Jag försökte på den tiden vara mera öppen och inbjudande på krogen, inte genast säga nej som jag rätt ofta gjorde när jag var yngre och blygare.

Men mängden skit jag fick gjorde mig nedslagen. Det var så många som inte flirtade på ett schysst sätt.

Ett par andra exempel. Jag är på dansgolvet med en kille som är snygg, jag är intresserad. Men alldeles för snabbt vill han kyssas på dansgolvet. Jag är inte alls färdig för något sånt. Säger nej. Han sticker och jag står kvar och undrar varför han hade så bråttom, varför måste han få hångla redan på dansgolvet?

Några månader senare, en till kille som vill kyssas på dansgovlet och jag säger nej. Han är lite äldre, en proper man ni vet fyrk finns och kostymen är dyr. Han blir arg, börjar spotta och fräsa om att han minsann kan få kvinnor så mycket han vill. Jag blir alldeles full i skratt det är är så löjligt.

Om det här var enstaka fall och de flesta män jag pratat med på krogar skulle vara trevliga så skulle jag inte tänka på saken alls.

Men tyvärr är det just tvärtom. För det mesta flirtar män med mig på det här konstiga aggressiva sättet.

De ber om mitt namn med arg röst så jag känner mig hotad när vi knappt sagt hej. De blir sura om jag tackar nej till en dans eller vill gå vidare och prata med kompisar. De ställer manipulativa frågor som det inte finns något vettigt svar på.

Jag undrar varför det är så här.

Tänkte på allt det här när jag förra veckan intervjude Pia Rosengård-Andersson från Folkhälsan. Lyssna helst på ljudet längst ner i artikeln, hon formulerar saker så bra.

Bland annat talade hon om tre bubblor - sexualiteten och hur vi uttrycker den, makt och maktutövande och genus och sociala konstruktioner. Och hur sexuella trakasserier ligget i skärpunkten mellan dem.

Jag skulle inte använda orden sexuella trakasserier för de situationer jag beskrivit här.

Men det är skit. Skit stil, skitsnack, ett skit sätt att behandla mig på.

För att återgå till början. Det var en av mina största insikter i livet när jag insåg att killar som avbryter ett samtal med "tycker du om våldsamt sex" kanske inte alls vill ha sex med mig. De bryr sig mer om att proppa upp sitt eget ego och få känna makt över mig. Kanske de får en större kick av att ta åt sig makten över mig, än av att ha sex.

Det var en enorm aha-upplevelse för före det hade jag trott de alltid var ute efter sex och bara var för korkade för att fatta vad man ska göra för att charma en kvinna.

De ville inte charma mig. De ville bara känna sig mäktiga.

Publicerad 09.12.2017 kl. 10:44

I min väska - ännu mera rosa

Untitled

 

Köpte ett genomskinligt fodral för min iphone och måste ta ett till "i min väska"-foto fastän jag alldeles nyss gjorde ett sådant inlägg.

Men kolla så zen. Plånboken från Mulberry är exakt samma färg som telefonen.

Jag ba' känner hur rosa harmoni strålar ur väskan nu. Moblikens fodral är från @ other stories, de har fina. Glasöognfodralet är från Tikau.

Och rosa harmoni åtminstone på en punkt i livet behöver jag för annars sker det hela tiden massor. Har bara denna vecka varit på två arbetsintervjuer octh jobbat varje dag förstås och tänkt på framtiden.

Och tänkt på #metoo -kampanjen också. Jag brukar simma på jobbet, det finns en simbassäng där. Reflekterade den här veckan över hur otrygg jag känner mig om jag är där någon kväll och det är jag och en man.

Varför känns det otryggt. Har en gång sett en blottare i ångbastun i simhallen och det klagade jag förstås genast på till personalen. Har råkat ut för en del tafsare och blottare men alltid varit bra på att säga till och skaka av mig det.

Men ändå, visst finns otryggheten där.

Ja, beundra nu skönheten i min väska. Mycket trevligare att tänka på inte sant.

Publicerad 21.10.2017 kl. 15:27

Därför tycker jag om hösten

Untitled

 

Hösten är min favoritårstid. Till och med regniga dagar som idag tycker jag om, det är härligt att sitta inne och mysa. Här kommer några orsaker varför hösten absolut är den bästa årstiden!

 

Untitled

 

Vädret är fint. Ja kanske inte i november, men september och största delen av oktober är helt den skönaste tiden. Inte för ljust, inte för mörkt, och inte så kallt heller. Förra veckans fredag var det så här fint på vår sommarstuga. Helt stilla och svanar som seglade förbi.

 

Untitled

 

Det är min födelsedag idag! Så varje höst får jag fira lite i början av oktober. I år har jag gratulerats av vänner och släktingar och fått ett fint kort av min guddotter. Sånt blir en glad av.

 

Untitled

 

Svamp! Jag älskar att plocka svamp. Är härligt att vara ute i skogen och fynda bland blåbärsriset. Denna stensopp  tyckte jag var extra vacker.

 

Untitled

 

Jag brukar må bäst på hösten. Något med att det är mörka kvällar så jag sover bra, och jag har samlat energi under sommaren. På bilden syns ett äppel från vårt äppelträd på landet, som brukar ge jättegoda äpplen i slutet av september. Vilket för mig till nästa punkt...

 

Untitled

 

Det är skördetider och går att få bra mat. I torg och butiker säljs färska härliga grönskaer. Och på sommarstugan finns mycket gott, på bilden syns krikon jag plockat.

Publicerad 08.10.2017 kl. 19:23

När du inte kan läsa din egen handstil

Untitled

 

Kan ni läsa den sista meningen på den här sidan? Jag gick bet på den när jag skulle läsa upp min egen text på Hangö sommarunis skrivarverkstad som jag går på nu.

Ett av problemen med att prata om sin bulletjournal i sociala medier är att det så lätt blir en förskönad syn av boken!

Anne kommenterade härom dagen att jag har en så fin handstil. Jag bara lol. Men - förstås så har hon bara sett sådana texter som jag tecknat med eftertanke och tungan i mungipan.

När jag skriver snabbt kan det bli riktigt hemskt och oläsligt!

I min bulletjournal brukar texterna oftast vara läsliga, det är ju fråga om lite mera långsamt och kortfattat skrivande. Men inte är det snyggt alla gånger nej.

Men! Jag kan inte visa de där osnygga sidorna i bujon, De sidorna som är liksom själva köttet och potatisen i bujon, för det är allt konfidentiellt.

Jag för logg över telefonsamtal och jobbmöten och det kan jag inte sprida ut på instagram eller youtube.

Men mitt försök att skriva en modern version av sagan om Hans och Greta kan jag förstås visa.

Nå, ser ni vad det står i sista meningen?

Publicerad 08.06.2017 kl. 14:17

Jag startade en bulletjournal och undrade om jag gått med i en sekt

Bullet Journal

 

Jag har startat en bulletjournal! Eller bujo som det förkortas ibland.

Efter att ha köpt en turkos Leuchturm 1917 och börjat peta in datumen i januari månad och några to do-listor enligt den modell som visas på den officiella bulletjournal-sajten, så fastnade jag totalt i bujovideon på Youtube.

Och fick spatt.

Tanken var att få lite mera ordning på min anteckningsbok med bujo-systemet. Jag har i många år haft anteckningsböcker med to do-listor, anteckningar från möten och seminarier, handritade tidslinjer som ger bättre perspektiv än min egentliga kalender, sånt.

Men när det går att göra så mycket mer med en bulletjournal!

Skriva alla rubriker med perfekt kalligrafi! Rita en sol bakom ett moln om dagens väderrapport lovar halvmulet! Göra spreads med inspirerande citat! Instagramma de vackra sidorna och göra flip through-videon för Youtube!

Jag brinner av lust att göra en egen bujovideo och förklara precis hur utmärkt mina system med listor och lappar är - charmen med en bulletjournal är att man kan ta det ursprungliga systemet och lägga till sina egna små förbättringar.

Men jag borde först sköta de viktiga ärendena som jag skrivit upp i min turkosa bok. Och den är inte alls så snygg som i Youtube-videona. Alla i de där videona använder en svart tusch i sin bujo, jag har skrivit med blyertspenna och blå kulspetspenna och med ful handstil. Plus nästan allt är superprivat och går inte att visa på sociala medier.

Kanske jag någon dag har lite mera tid och kan göra en simulerad bujo där jag visar mitt system utan att avslöja vad jag har på min riktiga to do-lista. Känner mig annars också sugen på att vlogga. Ska se!

Så här efter en veckas användning ger jag klart godkänt till bujosystemet.

Med innehållsförteckning, multipla tidslinjer, idélistor, tydliga och strukturerade to do-listor så har jag en bättre överblick över allt jag ska göra.

Jag hoppas bujon ska ge mig kraft att orka ta itu med evighetsprojekten som jag alltid skjuter upp. Som att uppdatera min Linkedin. Gah. Linkedin. Blä.

Men en turkos stadig anteckningsbok, det är najs. Så om jag skriver grejer i den först så orkar jag säkert sätta samma grejer på Linkedin också.

Publicerad 31.01.2017 kl. 10:48

Går det att starta om karriären efter 40?

Untitled

 

Jag håller på att återhämta mig från en riktigt seg och hemsk förkylning. Har den här veckan hunnit bli rejält uttråkad och funderat på alldeles för många dystra saker. För att lite lätta på hjärtat tänker jag berätta vilka två saker som bekymrar mig mest just nu.

 

Bekymmer nr 1: Hur få en brokig jobbhistoria att se ut som en karriär?

Är det för sent för mig att någonsin bli fastanställd? Jag har inte varit någon stor framgång i yrkeslivet, och jag är rädd att det aldrig går att vända på skutan. De senaste åren har jag klarat mig bra på Yle, men har hela tiden haft korta kontrakt eller timanställning.

Före det så jobbade jag i många år på min mammas företag och höll samtidigt på med egna frilansjobb. Den här tiden känns problematisk för mig, jag vet inte hur jag ska skriva om det i mitt CV och på Linkedin. Dels så ser det inte så bra ut att jobba för sin mamma, dels så är det svårt att skriva in enstaka frilansjobb i ett CV.

Ja ja, fastanställning är inte allt här i livet, och det går säkert att skriva om mitt CV så den ser bättre ut. Det borde gå att fixa. Men hittills har jag inte varit speciellt bra på att fixa saken! De senaste arbetsintervjuerna jag varit på har inte gått speciellt bra, jag har varit flummig och osäker.

Jag skulle så behöva utomstående hjälp men vet inte var man får tag på sådan hjälp. Kanske jag borde ringa runt till rekryteringsfirmor och fråga om de har konsulter som kan gå igenom ens CV och jobbhistoria, fast jag är rädd för att de sedan bara skrämmer upp mig ännu mera.

Det största problemet är kanske inte min jobbhistoria i sig, utan snarare det att jag är så nervös för hela processen med att söka jobb. Och ta nu sen och bota din nervositet alldeles själv utan någon hjälp.

 

Bekymmer nr 2: Går det att hitta nya vänner i vuxen ålder?

De senaste åren har antalet bekanta och halvbekanta i mitt liv ökat med fart. Samtidigt har jag väldigt få riktiga vänner som jag kan lita på. Ibland försöker jag få bekanta med på kaffe eller ordna fest eller något, och så blir det av att gå på en brunch eller en kaffedejt. Men sen har jag igen för mycket jobb, och blir förkyld, och så går det veckor då jag inte hinner se någon.

Jag har svårt att hitta tid och energi att orka vara social, samtidigt som jag önskar jag hade mera nära vänner. Vet inte alls hur detta ska lösa sig.

 

Så, det var mina huvudsakliga bekymmer. Nu hoppas jag verkligen att den här förkylningen skulle ge med sig. Allt ser mycket ljusare ut när en är frisk och orkar göra saker. Men idag ska jag ännu ta det lugnt, se på lite serier från datorn och äta en god pasta eller något.

Publicerad 18.12.2016 kl. 15:04

Allt jag borde lära mig om målsättningar

Ni kanske redan har uppfattat det, men två av mina favoritbloggare har blivit med podd! Linnea pratar ur poddkapseln, och Michaela poddar om karriär.

Jag är nu halvvägs igenom Michaelas och Malins snack om målsättningar. Ack så det är aktuellt för mig.

Jag har nämligen varit dålig på det här med att planera karriär och sätta upp målsättningar.

Det var inte så farligt medan jag studerade, då fick man liksom från universitetet färdiga målsättningar (bli klar nångång!), men efter att jag blev magister 2007 så tappade jag tråden.

Tanken var att jag skulle frilansa som illustratör, men eftersom jag inte satt upp ordentliga målsättningar så gjorde jag allt möjligt annat istället.

Som var vettigt det också, jag jobbade som fastighetsmäklare och skaffade en examen i den branschen vilket var helt smart.

Men det kändes inte bra att bara flyta framåt så där.

De senaste fem åren har jag varit mera målmedveten och kommit in på journalistjobb, vilket jag trivs mycket bättre med.

Men fortfarande känns det knepigt att sätta upp målsättningar.

Det kanske viktigaste är att dela upp målen i bitar och ha flera alternativ. Att liksom ta ett steg som kan leda till något annat sedan. Ett stort problem var förr att jag trodde man måste bli klar med en gång.

Men jag ska väl lyssna vidare på Projekt framgång- podden, i jakt på tips.

Publicerad 18.01.2016 kl. 14:41

Hur tiden går och allt det

030515

Efter vappenfestande och välförtjänt vila börjar jag idag beta av en lång to do-lista och kämpar med att använda min dator. Som blivit ett rådd, jag hittar hela tiden nya konstigheter. 

Bland annat har jag sorterat foton från åren 2011-2013. Hittade en massa suddiga och luddiga mobilbilder från den tiden. Och suddiga bilder jag tagit med systemkameran. Suddigheten är tydligast.

Jag blir lite vimmelkantig av att tänka på hur mycket som hänt de senaste fem åren. Eller, kanske det bara är jag som är långsam  när det gäller att svälja förändringar. 

Hur som helst, känns som raketfart. Tänk så stort det egentligen var att bli faster i januari 2010. Var det faktiskt 2011 som vi byggde ett helt nytt hus på landet? Det var ju ett hujsigt stort projekt, hur orkade vi. Och alla nya människor jag lärt känna via blogg/jobb/skrivkurs. 

För att inte tala om hur fort det gått på jobbfronten. När jag för två år sedan började ta reda på vem man kunde tala med om frilans på Yle kunde jag inte tänka mig att den firman skulle sluka mig så hel och hållen.

Huh så det svindlar. Nu ska jag fortsätta knattra på med diverse projekt och föreningskrafs.

Publicerad 03.05.2015 kl. 11:44

Nyvässade pennor och pepp

270215

Fick fara hem lite tidigare idag eftersom jag jobbat så krejsimycket förra veckan. Och det var härligt att ha tid att mitt på dagen hänga på stan och hänge sig åt riktig shopping. Köpte lite böcker jag kan ha nytta av i jobbet, häften och pennor, och gröna nagellack. Får sån back-to-school-stämning av den här bilden. Ni vet, augusti, ny skotskrutig kjol, vässade pennor, snygga skolhäften.

Vart for den där känslan sedan? För det tog liksom slut efter studentexamen. Jag har planerat att skriva ett inlägg om trassel och apati, Linnea skrev så bra om det här tidigare i veckan. Kanske jag bara borde glömma trasslet. Eller skriva nu?

I korthet, så undrar jag hur mycket det beror på mig och hur mycket på samhället att jag som vuxen haft svårt att vara pepp och positiv och istället så lätt får en känsla av att usch ska jag nu göra mig till. Både ock antar jag?

Hur som helst var det frrruktansvärt skönt att läsa kommentarerna på Linneas inlägg och se att jag inte är ensam. Inte är den enda som undrar varför allt ska handla så mycket om prestationer och att visa upp sin personlighet.

Har lite funderat vidare på det jag kommenterade hos Linnea och vad allt det beror på att jag kommit ur trasslet och apatin. Finns så många skäl. Ett är att jag till slut fattade att ha ett visst avstånd till vad andra tycker. Jag brukade på något sätt tro att jag antingen måste anpassa mig totalt och bli värsta innovativa dynamiska karriärkulan, eller så falla utanför och vara apatisk och sur. 

Bloggen har gjort mycket. Här hittade jag en tredje väg. För här har jag för första gången gjort vad jag på riktigt vill. Istället för vad jag tror att jag borde vilja. Fattar nån? Åh svammel. Kanske tar omstart imorgon. Men nu ska jag måla naglarna gröna och tvätta håret. 

Publicerad 27.02.2015 kl. 20:58

Att inte vara en skön snubbe

tumblr_nj34prPdZ51qedh9lo1_1280<

 

Dagens program: chilla hemma. Ska försöka låta bli att såtta i kommentarsfältet på min kolumn om personlighet i arbetslivet som publicerades idag. Är min lediga dag juh. Ska besvara kommentarer på min arbetstid som en vettig människa.

Måste här på bloggen bara länka till Pupulandias blogginlägg som var en av inspirationskällorna till kolumnen. Själva blogginlägget handlar om helt andra saker, men i kommentarsfältet bröt det ut en vild diskussion om vad en "hyvä tyyppi" eller bra typ i arbetslivet egentligen är. Nån som är socialt kompetent och slipad, eller nån som är snäll och ärlig?

Jag blev totalt fascinerad av att folk hade så olika åsikt om vad en bra typ är, ingen verkar riktigt veta vad det är. Jag har alltid utgått från att en skön snubbe är som de där populära killarna i högstadiet som kunde göra vad som helst och det ansågs coolt. Typ vände nån av dem ut och in på sin bomberjacka skulle alla göra det.

Medan vad som helst som jag gjorde per definition var fånigt, eftersom jag inte alls var populär utan en artfreak de flesta inte ens ville prata med. Så därför reser sig raggen på mig varje gång jag läser om att man ska vara en bra typ i arbetslivet.

Men kanske jag egentligen passar in i det här med bra typ, om det nu bara menas en ärlig och ordentlig typ som är villig att lära sig och vara trevlig mot kollegerna? Nåh, i kolumnen argumenterar jag för att man ska skippa det här med att rekrytera enligt personlighet, för det är så flummigt och lätt att missbruka.

Publicerad 01.02.2015 kl. 13:10

Nyårslöften vs nyårsönskningar

020115

 

Så här såg mina naglar ut på nyårsafton, tog också på mig en guldtröja för nyårsmiddagen.

Kom just hem från årets första arbetsdag på Yle och funderade över det där med nyårslöften. Jag har riktigt fått städdille nu när jag kommit igång med mitt stränga alltid plocka upp-löfte, kastade bort en massa papper på jobbet också. Typ ögonen ser allt rådd nu!

Men alltså. Det känns tråkigt att tänka på hela våren som en enda räcka av jobb och städande och duktig duktighet. Vill ju ha ngt kul också. Något att se fram emot!

Samtidigt är jag försiktig med att hitta på roligheter. Har hänt så många gånger under de senaste åren att jag planerar in jobb, planerar in kul och sen är jag bara för stressad och trött för att orka med allt.

Så därför har jag under de två veckorna (2!!) jag haft julledigt från radion varit riktigt tråktrist. Hängt hos familj och släktingar och städat hemma och kollat på filmer mellan varven. Tänkte fortsätta i samma stil hela januari för my god jag behöver den här lugna tiden.

Har varit så mycket de senaste åren med putkiremppa och nya jobb och allt att jag behöver tid för att organisera skåpen.

Men jo. Måste hitta på något roligt senare i vår.

Publicerad 02.01.2015 kl. 18:09

Nyårslöftet: alltid plocka upp

311214

 

Före julen satt jag och funderade på målsättningar för nästa år, och kom på en massa saker som jag borde tänka på. Som att äta bättre, gå på gym, vara mera målmedveten när det gäller jobb och karriär, gå på dejt... men insåg att allt det här är för mycket för att rymmas under begreppet nyårslöfte. Nyårslöften ska vara ngt lite kul och enkelt att definiera och samtidigt svårt att förverkliga.

Och här under julledigheterna när jag hittade alla reflexer jag saknat i november inträngda i helt fel låda i min byrå så beslöt jag mig för att nyårslöftet ska vara att plocka undan. Jag har en sån hemsk ovana att samla på högar av diverse stuff på alla bord, för det ska föreställa så svårt att lägga saker på sin rätta plats. Jag ska skärpa mig på den punkten.

Så tog jag också fram Städa! som jag skaffat under något tidigare försök att ha det snyggare hemma. Boken är skriven under samma tid som Sex and the city var stort på tv och är på samma sätt glammig, ger lite drinkrepcept mellan städmetoderna och tipsar om att man ska köpa städgrejer utomlands för att göra det mera kul. Åtminstone blir det mera kul att tänka på städning av att läsa den här boken.

Publicerad 31.12.2014 kl. 13:12

Vi måste lära barnen att mobbning är fel

 

Idag har jag varit i studion i Morgonöppet. En intressant grej vi hade idag var den här intervjun med Laura Repo som forskar i mobbning bland dagisbarn. Det är bra att det finns kampanjer om mobbning och forskas i saken.

Jag vet att jag mobbades en stor del av lågstadiet och högstadiet, men vet inte riktigt hur mycket eller allvarligt för jag har glömt nästan allting. Vilket kanske är lika så bra.

Men det jag kommer ihåg är att det ansågs normalt att några på klassen blev retade. Jag minns inte vad lärarna sade. Sade de något alls?

Jag trodde att de populära på klassen hade rätt att retas med oss som inte var så populära. Det var deras självklara rättighet.

Kommer ihåg konstiga saker som att jag varje höst när vi hade hälsokoll satt hos en hälsosyster som försökte lirka ur mig information om hur jag trivdes på klassen. Vilket jag vägrade ge henne. Vet inte varför jag teg så envist.

Repo talade idag om att barnen måste lära sig socialt umgänge, och det jag först som vuxen insett är hur barn lär sig helt fel saker i en miljö där det finns mobbning. Helt fel saker. Både de mobbade och de som mobbar. Jag trodde det då bara gällde att gilla läget och sen skulle jag bli vuxen och allt skulle bli BRA.

Men det hänger ju kvar, konstiga attityder som att jag fortfarande väldigt lätt stänger av och inte vill veta vad andra tycker om mig. För det kan ju inte vara något bra.

Jag tror att de barn som mobbar också lär sig fel saker. De kanske lär sig att få vad de vill genom att trycka ner andra.

Så det är viktigt att säga till om mobbning. Att lära barnen det är fel att mobba andra. Att visa dem hur man behandlar andra på ett bra och rättvist sätt.

Kanske det inte utrotar all mobbning, men om barnen ens skulle veta vad som är rätt och fel.

Publicerad 24.09.2014 kl. 16:16

Någonting mellan realist och drömmare

 

Precis som många andra har jag funderat över det här med yrke, karriär och vad-ska-jag-nu-göra-av-mig-själv under de senaste veckorna. Höst och nystart, ni vet.

Jag planerade ett blogginlägg med titeln "Back to reality" ( ibland tänker jag i blogginlägg) och hade någon idé om att jag nu ska se på min frilanstillvaro med nyktra ögon.

Men det gick ju inte alls. Jag blev för deppig. Ramlade rakt in i min gamla dåliga vana att förminska mig själv och i förväg besluta att allt är dååålit och det går dååålit.

Alltså äh. Så kan jag ju inte hålla på.

Att drömma för mycket är förstås inte bra det heller.

För fyra år sedan var det meningen att jag skulle jobba som illustratör, och lite i smyg ville jag skriva den stora romanen, men på riktigt jobbade jag som fastighetsmäklare. Skulle hela tiden alldeles just skicka iväg teckningar men bara först lite fixa den här mässan och det här köpet och så bara gick tiden.

Insåg till slut att jag hellre är rakryggat och ärligt en fastighetsmäklare än wannabe-något annat.

Sen gick det som det gick, jag tog mig i kragen och började söka de där frilansjobben som illustratör, men alla ville bara att jag skulle skriva för dem istället. Så jag beslöt mig för att pröva på att jobba som frilansjournalist och det har jag gjort i några år. Och det är osäkert förstås men jag försöker ta vara på de bra stunderna.

Idag hade jag en bra dag. Såg en räv på vägen till jobbet. Kände mig fräsch i orange tröja och ny kjol. Min grej om ungdomsgarantin som jag gjorde igår funkade bra, och jag fick tag på justitieministern trots att hon hade späckat program.

Så att. Ska inte grubbla för djupt på mediebranschen och samarbetsförhandlingar. Jag vill förstås tänka över de sakerna och göra grejer om dagens arbetsliv etc men det ska vara konstruktivt och inte på grubbelnivå.

Och samtidigt ska jag se till att jag gör saker på riktigt och inte bara drömmer om sen nångång.

Sen nångång har en tendens att skjutas upp och skjutas upp.

Läs förresten Peppes tips på hur man slutar förminska sig själv: Vad skulle Calle göra? Det är så klockrent, för Haglund han gör och jomar inte.

 

Publicerad 10.09.2014 kl. 14:27

Bort fula besserwisser bort

Några hästar jag mötte på vägen hem från jobbet idag. De är fina.

 

Under den senaste veckan har det dykt upp en del intressanta grejer på internätet jag inte hunnit blogga om, tänkte beta av dem i ett inlägg så här som en notering tills jag har energin att återkomma. 

 

Det här uppropet hos Sandra Beijer, och en hel drös andra bloggare. Så viktigt att de i enad front säger till om besserwissers i kommentarfälten. Det här väcker så många tankar hos mig, om kritik, saklig och osaklig, vettig feedback, debatter som går överstyr, och svårigheten att se när det slår över till bara rena mobbningen.

Kändes att det här uppropet behövdes. Bloggvärlden har förändrats. Jag har börjat sakna de mest fluffiga och cupcake-doftande åren. Då när det var självklart att man måste vara snäll i kommentarerna. Kanske det var lite väl gulligt ibland. Visst är det bra med mera diskussioner om politik och viktiga saker på bloggarna.

Ah har så svårt att komma till saken. För jättelänge var jag just en sådan som tyckte det är bra med kritik och det ska man tåla etc. Kan själv vara en besserwisser ibland. Alla argument som mitt intellekt rapar ur sig går tvärtemot det jag känner i mitt hjärta.

Mitt hjärta som säger att den här rosa och peppiga bloggbubblan är precis vad jag behöver. Precis det som gett mig kraft att börja jobba med saker som känns viktiga. Att synas och sticka ut. 

Jag menar, visst måste man få ha åsikter. Det kan vara fruktansvärt intressant med debatter i kommentarsfälten. Åh nu trasslar jag till det för mig igen. Så svårt att definiera när det går för långt, och vem har rätt att definiera det.

Men jag känner det i magbottnet. En dyngsur ledsnad varje gång jag stöter på en missunsam kommentar hos någon av mina favoritbloggar.

 

Den här diskussionen om radio X3M hos Catariina. Jag har inte läst alla kommentarer, har själv lyssnat så lite på X3M den senaste tiden att jag inte har något att säga, men tycker det är viktigt att prata om tonen i våra radiokanaler. Vilka skämt går an, vilka känns fel. 

 

Och så har jag läst berättelser om mobbning här. En viktig satsning, särskilt i vår tid när mobbningen inte bara syns i skolorna utan breder ut sig i sociala medier också. Mitt hjärta blöder när jag läser alla historerier om totalt onödig grymhet.

Publicerad 20.05.2014 kl. 21:20

Kategorier

Senaste kommentarer