Maj månads bulletjournal

Untitled


Jag ska börja med en ny bulletjournal i maj, och tänkte pröva på att ha bara ett tunt litet häfte. Då orkar jag ta det med mig överallt!

Häftet är prickigt både utanpå och inuti, så jag har tänkt pimpa det med lite prickig washitejp också.

 

Untitled

 

För några veckor sedan gjorde jag en ficka i häftet - har limmat fast ett pyttelitet kuvert. Har några postit-lappar där nu.

Häftet har bara 64 sidor, men jag ska bara skriva det mest nödvändiga i den här bujon.

 

Untitled

 

Började med innehållsförteckning och min symboler, som till en stor del är såna jag hittat på själv. Till exempel är den officiella bujosymbolen för ett inbokat möte en ring, men det gillade jag inte, använder ett lika med-tecken istället.

 

Untitled

 

Prövade nu att göra framtidslogg med en metod som lite liknar hur jag förr ritade upp kalendern i mitt anteckningsblock.

Fast då lät jag veckan ta upp hela sidans bredd, och hade plats för att skriva in vad som händer den dagen under datumet. Jag brukade rita kalendersidor längst bak i mitt häfte.

Var lite petigt att rita upp det här, och så tog sidan slut halvvägs i augusti, så kanske gör på ngt annat sätt i framtiden.

 

Untitled

 

Häftet har prickar men - prickmönstret är lite opraktskt litet. Det märks särskilt så här på månadsuppslaget. Blir så himla smått, men om jag skulle skriva på varannan rad så ryms inte hela månaden! Så tror inte jag satsar på det här häftet på nytt fast det annars är bra.

Jag kanske gör en tracker nere på sidan, tänker ha en superenkel med bara godisfria dagar och sen "nån jumppa". Orkar inte mera skriva upp om det är gym eller cykeltur eller vad, räcker liksom att jag får fylla i att jag har gjort någon fysiskt aktivitet.

 

 

Medan jag pysslade kollade jag på Big Little Lies på HBO. Bra gjord serie även om den inte kommer att bli min största favorit.  Men, seriens vinjett är ju snyggast någonsin! Så bra musik i den serien annars också.

Publicerad 23.04.2017 kl. 21:23

HBO-tips: Feud och Girls

Så här kvinnodagen till ära kan jag ge ett HBO Nordic-tips - tv-serien Feud som handlar om när Whatever Happened to Baby Jane filmades i början av 60-talet. Jessica Lange spelar Joan Crawford och Susan Sarandon spelar Bette Davis och de är så bra. Hollywood, rivalitet, och sexismen som gör det svårt för kvinnorna att få jobb är vad det handlar om. Väntar ivrigt på nästa avsnitt.

På tal om HBO - inte har du väl missat de nya avsnitten av Girls? Så. Bra.

Publicerad 08.03.2017 kl. 09:19

Perfekta filmer att se samtidigt som The Crown

Du har säkert hört om Netflix storsatsning The Crown. Om du vill riktigt grotta ner dig i engelska kungahuset finns här den perfekta spellistan för dig:

The Young Victoria (2009) handlar om drottning Victoria när hon blev drottning. Mycket romantik och glädje i denna film, eftersom det handlar om det lyckliga giftermålet med prins Albert.

Mrs Brown (1997) handlar om en äldre drottning Victoria, som är i djup sorg efter prins Alberts död. Finns också en smula romantik i denna film eftersom en av hennes tjänare, skotten Mr. Brown, blir en viktig vän.

The King's Speech (2010) handlar om kung Georg VI som får hjälp med att tala inför publik av en talterapeut. Vi har hoppat fram till radions tidevarv här.

The Crown (2016) är då en tv-serie på Netflix. Det handlar om drottning Elizabeth II som ung, hur hon blir drottning och hittar sin roll. Så bra skriven serie, engagerande story.

Diana (2013) handlar om prinsessan Dianas sista år. Filmen fokuserar på hennes romans med hjärtkirurgen Hasnat Khan och hur paparazzina jagar henne allt mer och mer. Den här filmen är min favorit i spellistan. Naomi Watts liknar inte Diana till utseendet så mycket, men hon fångar så många komplexa nyanser i Dianas personlighet.

The Queen (2006) tar vid där filmen om Diana slutade. Hon har dött i den tragiska olyckan i Paris. Drottning Elizabeth II och premiärminister Tony Blair försöker komma på hur de ska reagera på Dianas död.

Fascinerande hur de här filmerna och tv-serien hänger ihop, det går att se samma karaktär i väldigt olika skeden av livet. Alla filmerna finns på Netflix så det är bara att försjunka in i timtal med kostymdrama!

Vill du dessutom gå länge tillbaka i tiden finns det två filmer om den första drottning Elizabeth på Netflix, med Cate Blanchett i huvudrollen.

Förövrigt så är jag inte riktigt lika urförtjust i de nya avsnitten av Gilmore Girls efter att ha sett alla. Men mer om det senare.

Publicerad 30.11.2016 kl. 19:52

Bra saker - Gilmore Girls och rolig post

Untitled


Mitt liv är just nu en virvel av jobb-jobb-hemma med feber-jobb. Och det evinnerliga grubblet över vad jag ska bli som stor (lol).

Då blir en ju glad över trevlig post. Och oj vad jag fått post denna vecka! Anne Hietanen hade skickat ett stort paket till mitt postfack på jobbet med en bok och lite skönhetsprodukter. Blev jätteglad över denna överraskning.

Dagen före kom det en fancy inbjudan till stadsdirektörens jullunch. Är också barnsligt förtjust över detta.

 

Och igår kom de nya avsnitten av Gilmore Girls till Netflix. Jag har hunnit se det första avsnittet och jag är helt i CHOCK över hur bra det är!!

Oftast blir det pinsamt och halvdåligt när tv-serier görs till film. SATC-filmerna till exempel, underhållande i sig men väldigt mycket sämre än tv-serien.

 

Men de här nya Gilmore Girls-avsnitten är bara guld! Jag ska inte säga något om vad som händer, för vill inte spoila. Men alltså, det är lika skarpt och bra som förr. Och härligt hur det inte förklaras så mycket, det är bara pang på och du är mitt i deras liv 10 år senare.

Kanske det lyckats den här gången för att det inte är en film, utan en serie gjord för Netflix?

Hur som helst. Ni vet vad jag gör de närmaste kvällarna. Tre avsnitt kvar.

Publicerad 26.11.2016 kl. 12:41

Radiotips: dokumentär om Stella Parland

Jag rekommenderar alla att lyssna på den här radiodokumentären om Stella Parland som Barbro Björkfelt gjort.

Det handlar om poesi och Italien och allt härligt som tyvärr fick ett alltför snabbt slut.

Publicerad 29.05.2016 kl. 19:10

Mad Men och ljusfestival

Untitled

 

Just nu är jag djupt inne i en Mad Men-maraton. Den serien är gjord för att sträckses, så glad att nu få se säsongerna 5-7 som jag missade när de kom på tv.

 

Untitled

 

Lämnar er med några bilder från ljusfestivalen Lux Helsinki som var så så fin i år. Jag gillade alldeles särskilt mycket molnet på Annegatan.

 

Untitled

Publicerad 11.01.2016 kl. 19:56

Twin Peaks fyller 25 år

Nu missade jag Twin Peaks 25-årsjubileum precis med en dag, det var den  8 april 1990 som första avsnittet sändes första gången. Men det var förstås i USA, kanske jag kunde fira om ett år när det gått 25 år sedan serien kom till Finland? Enligt rykten på Tumblr ser det illa ut med de planerade nya avsnitten, men jag är inte riktigt på riktigt ajour med hur det är. 

Veckans viktigaste jubileum hur som helst. En virtuell kaffekopp med Dale Cooper är vad jag vill lyfta 25-årsdagen till ära.

Publicerad 09.04.2015 kl. 15:39

När public service leker Berlusconikanal


Igår tittade jag på talkshowen Halv sju som har "äijäviikko", kunde kanske översättas som grabbveckan, allt för att kunna rapportera på Twitter.

Jag hoppades på att det skulle finnas något vett i programmet, men det var en rktig cirkus. Programledare som tjoar om "riktiga karlar", en tävling med leksaksbilar, lättklädda cheerleaders... allt det här på public service. 

Hannu-Pekka "HP" Parviainen från Duudsons som intervjuades i programmet verkade helt okej, men det han sade om dagens män drunknade i den här underliga vinklingen som går ut på att liksom fira machomansrollen.

Jag förstår inte, borde vi som jobbar inom pubic service inte kunna se lite mer analytiskt på den här typens könsroller? Ha någotslags kritiskt öga och framförallt spelöga? Mycket pajigt det här. Läs också hos Peppe, hon tycker till om saken.

Publicerad 12.02.2015 kl. 10:06

Femtio nyanser av urk

 

Har idag varit hemma med världens tristaste förkylning, den har hasat sig långsamt fram från ont i halsen till en lätt feber som gör att jag inte orkar med så mycket men samtidigt är vansinnigt uttråkad. Tänkte chansa och ta mig till jobbet imorgon. Orkar inte se hur många dåliga filmer som helst (jag är så himla duktig att jag inte slösar favoritserierna på sjukdagar utan tröskar mig igenom dvd-hyllans bortglömda vråar).

Men på tal om feber och dåliga filmer. 

Mitt livs obehagligaste läsupplevelse.

För två år sedan fick jag någon bobba när vi var på semester i Mexiko, och jag låg med illamående och feber i hotellsängen och tröskade mig - pliktskyldiga jag - igenom Fifty Shades of Grey. Som nu har blivit film.

Jag hade hittat boken i hotellets bokvagn, ni vet en sån där man byter böcker, och tyckte det skulle vara en bra grej att läsa årets it-bok som alla snackade om.  

Men den var hemsk. På så många sätt. Och allt, mina svettiga lakan, den unkna hotellmaten, alla direkt gynekologiska sexbeskrivningar i boken blev till en enda mardröm.

Några saker som slog mig med boken då: hur besatt av kontroll boken är. Att Christian Grey är väldigt, väldigt noga med preventivmedel. 

Och med att kontrollera huvudpersonen. 

Så läskigt. Att vilja äga och kontrollera andra människor är inte bra. Vad skriver jag? Inte bra? Fel fel fel och ett expresståg mot familjevåld.

Sen kunde jag gå in på om boken ger en korrekt bild av sadomasokism (nå inte den bra sorten i alla fall) och hela grejen med en underdånig kvinna (1600-talet ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka) och kanske länka hit eller hit. 

Summa summarum. Gå  inte och se filmen. 

Publicerad 10.02.2015 kl. 16:18

En självständighetsdag i kameraförrådet

Självständighetsdag 2014

 

Så här såg det ut när jag och Eva Frantz igår gjorde ett modereferat där vi riktigt synade alla klänningar på slottsbalen. Vi syntes ingalunda i bild, det var våra finska kolleger på andra sidan väggen som hade kamerona på sig. Hela modesändningen gjordes egentligen för den finska sidan, vi bara hakade på med vårt svenskspråkiga referat.

Det här var allra första gången som Yle har haft en webbstream för kläderna. Jag tycker det var en bra ide att samla ihop de klädintresserade framför en skild sändning.

Det är ju så paraoxalt med självständighetsmottagningen. Å ena sidan är det den enda chansen för finländska designers att riktigt visa vad de kan för en stor publik. Men å andra sidan är kläderna och hur gästerna ser ut verkligen inte det viktigaste på festen. 

Sändningen gick förbi i ett huj, jag vet inte när tiden skulle ha gått så fort. Efteråt stannade vi kvar en stund och gjorde en lista med några favoritklänningar. Jag tyckte det var fint att se så många klänningar med mönster.

Sedan tog vi en taxi till Kämp för att skåla för Finlands självständighet och träffa folk som varit på slottet.

Kolla också in intervjun med utrikeskorrespondenten Anna-Lena Lauren och fotografen Niklas Meltio, som vår kollega på slottet Kia Svaetichin gjort.

Publicerad 07.12.2014 kl. 14:16

Nej alltså

Jaha så blir jag uttråkad av Gilmore Girls och ser på The Reader med Kate Winslet, bara för att märka det är likadan sentimental kitsch som Unsere Mütter, unsere Väter. Argh. Varifrån kommer de här filmerna, där det är liksom synd om krigsförbrytare?
Publicerad 27.04.2014 kl. 22:52

Naziromantik på Netflix

 

Fortsättning på inlägget igår: nej jag tycker inte  det är okej att göra en mysig tv-serie om tyskar i kriget. Såg Unsere Mütter, unsere Väter slut igår, och usch vilken facistkitsch.

Serien som finns på Netflix börjar med fem vänner år 1941, de dansar swing och säger farväl. En av dem är jude, de andra går glatt in i Wehrmacht eller blir sjuksyster och så långt bra. Förstås är de märkligt opolitiska och bekymmersfria för att vara 20-åringar det året, men låt gå. Tyvärr blir det inte så mycket bättre sen.

Det är något som är så fel med den här tv-serien. Ytligt sett håller den sig inom politiskt korrekta rättesnören och visar en brutal bild av kriget. Summariska avrättningar av civila, blodig död i skyttegravarna, tåg på väg till koncentrationslägren. The works.

Men det blir aldrig riktigt obekvämt. Hela storyn är fylld av fantastiska nära ögat-situationer, de klarar sig alltid i sista stund trots att kulorna viner. Och förstås kommer de obligatoriska "vännerna möts i stridens hetta"-scenerna, rentav komiskt hur ofta det här kompisgänget snubblar över varandra på östfronten. 

Allt är så sentimentalt och heroiskt. Visst, de brutaliseras av kriget men det är lite... coolt. På ett dåligt sätt alltså. Nazismen verkar i serien vara någotslags fatal flaw, det är en romantisk undergångsstämning med hårda krigare som kisar mot horisonten.

Jag såg det här veckoslutet också den här dokumentären om propagandafilmarna i Hitlers armé, där det varnas för att filmerna som då togs för den tyska Wochenschau fortfarande påverkar  oss. Filmerna var gjorda för att soldaterna skulle se heroiska ut, och används idag i dokumentärer. Nazisternas bildspråk finns kvar.

Och jessus så Unsere Mütter, unsere Väter vältrar sig i heroiskt bildspråk, i vackert upplagda stridsscener och stora gester.

Vi får inte ens följa med in i koncentrationslägren trots att Viktor som är jude hamnar där. Istället ser vi hur han rymmer och hittar sin plats bland polska partisaner. Springer omkring i skogarna med geväret i handen och kepsen käckt på sned.

Lider någon, så är det ett ädelt lidande. Det är bekvämt och mysigt.

I de första avsnitten är det intressant att se hur vännerna påverkas av kriget, och inte alltid gör så bra val. De kompromissar bort sin integritet och tappar något av sin mänsklighet.

Men de som brutaliseras mest dör en heroisk död, vilket känns som en total cop out. Alla steg de tagit ut på moraliskt dubiös mark raderas av kulorna som i slutet fäller ner dem i slow motion. Oh lord alltså. Sån kitsch!

Jaha så här går det när man ska stanna hemma och vila sig. Fastnar i kökkig tv-serie och kan inte sova. Drabbas av akut livsångest. Har idag försökt reparera mitt hjärta med många avsnitt av Gilmore Girls och en stor tallrik pelmeni.

Publicerad 27.04.2014 kl. 18:41

Netflix-tips

Gwyneth Paltrows garderob i A Perfect Murder är närapå perfekt.

Håller just nu på att se på den tyska serien Unsere Mütter, unsere Väter på Netflix. Bra hittills trots att jag hela tiden undrar... om det är okej att göra en mysig tv-serie om vanliga tyskar i kriget. Äh, lyckas inte formulera vad jag menar i det här inlägget, som mest ska handla om tips på lite gömda pärlor på Netflix.

Det kan ibland vara svårt att välja film på sajten, så jag har skrivit upp namnet på de filmer jag vill tipsa om. Har inte energi nog för recensioner, men ni får en lista med min garanti att de här håller för en titt:

 

Filmer om Africa:
Blood Diamond
The Constant Gardener

90-talsfilmer:
A Perfekt Murder
28 Days

Tyskland:
The Baader Meinhof Complex
The Lifes of Others

Publicerad 26.04.2014 kl. 19:22

The Great Gatsby med Mia Farrow

 

Jag beställer just nu på HBO Nordic. Tekniskt är det mycket sämre än Netflix, hakar upp sig ofta. Å andra sidan finns där mycket bra tv-serier, jag har gottat mig i Girls och The Newsroom. HBO har få och ganska så gamla filmer, men de filmer de har är å andra sidan riktiga klassiker.

Igår kollade jag på The Great Gatsby, versionen från 1974 med Robert Redford och Mia Farrow. Filmen är långsam och drömsk. Mia Farrow är otroligt bra, hennes Daisy är vacker, charmig men också på något sätt vingbruten. Ett par jättestora blåa ögon och ett nervöst skratt. 

Publicerad 16.02.2014 kl. 10:29

The Wolf of Wall Street

Vilken märklig film. När den var slut och Martin Scorseses namn steg upp på duken kom jag på att den kanske är tänkt att vara Goodfellas på Wall Street. Men det blir så märkligt.

I mafiafilmen Goodfellas ser vi hur Henry Hill lever sin version av lyxlirarliv (som är mycket anspråkslöst jämfört med vräkigheterna i Wolf of Wall Street, vi talar om hus i förorten versus villa i Hamptons + yacht + villa i förorten). Men vi ser också offren. Finns mängder av brutalt våld i Goodfellas.

Så ser du Goodfellas är det lätt att se var de moraliska prioriteterna ligger. Du fick njuta en stund av de roliga sidorna i mafialivet (att gå in på fin nattklubb bakvägen i sidenkostym och sitta längst fram) men såg också nackdelarna. Gravarna som grävs, fängelsestraffen, ett nesligt slut för Henry Hill.

Men Wolf of Wall Street. Där nämns det i någon bisats att aktierna huvudpersonen Jordan Belfort säljer är lite eh, riskfyllda. Och kanske någon gjorde en dålig investering. Och jo hoppsan lite skatter glömde de betala. Men vi får aldrig se kunderna som förlorat pengar.

Istället är det en oändlig historia om excesser, om knark och horor och strippor och gigantiska fester. Och det är underhållande men samtidigt så.... mycket samma sak. Och vilken konstig valpaktig humor. Ha ha vad skoj att han dragit så många lugnande att han dreglar.

Det kommer aldrig någon ordentlig motvikt. Det bara maler på i samma stil. Till och med när Belfort får sitt straff skrattas det bort, det verkar inte så farligt. Och kvinnosynen. Vi ska inte ens tala om det. De några kvinnorna som inte är strippor, fruar eller prostituerade, som jobbar för Belfort, skrattar lite överseende när han drar sexistiska skämt. Och försöker vara ännu hårdare själv. 

Det enda som är intressant med filmen är vad den kan säga om konsten att sälja. Kanske den handlade om det? Att sälja en livsstil. Tyvärr tror jag det finns en stor publik som sväljer den här filmen hel. Som säger "yeah, jag vill bli Jordan Belfort också".  Samma typer som vill vara Gordon Gekko. Mycket märkligt. Det här är som American Psycho utan morden. En lektion i hur du blir en psykopat. 

Ja en till sak. Jonah Hill som andremannen Donnie Azoff är helt lysande. En småfet totalt självupptagen liten skit i pastellfärgade kläder. Som samtidigt är det roligaste jag sett på länge. En film med honom och någon motvikt, en ordentlig konflikt mellan hans cynism och ett samvete, det hade jag gärna sett.

Publicerad 01.02.2014 kl. 13:11

Kategorier

Senaste kommentarer