Hittade idag ett fågelbo på marken utanför kontoret. Undrar om det var blåmesens bo, så litet och näpet som det var. Vilken lång dag och vecka, och så mycket som måste fixas de närmaste dagarna. Sätter en knippe bilder jag samlat på tumblr på det.

Jag har haft många samtal om jobb och jobbsök den senaste tiden, och märkt hur vanligt det är att se sina styrkor som svagheter. Jag läste en bra artikel i Trendi som tog upp hur många unga kvinnor fastnar i ett spår där de letar fel i sig själv och fokuserar på det dåliga. Jag läste igenom några skönlitterära försök jag skrev som 20-åring, och förfärades av den hårda tonen. Jag har läst slut del två av Min Kamp och är ett hängivet Knausgård-fan. 

Men mest av allt tänker jag på hur tröttsamt det är med identitet, fasader och självskryt. Jag skulle helst vilja vara klar som vatten, möta världen helt utan ett skrymmande ego, inte alls tänka på mig själv.

Men det går ju inte. Vårt samhälle är inrättat så att man i alla möjliga sammanhang ska sälja in sig själv, kunna summera sina bästa och sämsta sidor roligt och snabbt, berätta om sitt liv så det bästa kommer fram.

Så jag kämpar på. Ego ego jag är bra skryt skryt.

Morgonens fideloo-fidelej-alla-lyssnar-på-mej

När jag gick i gymnasiet var jag ett av forskningsobjektet i en undersökning om hur mycket kvinnor och män pratar. Jag satt i samma rum med den kvinnliga forskaren och klassens två största killar som brukade gå på gym tillsammans och var så hopplösa att jag inte ens försökte få ett ord med i laget. De fnissade och jag himlade med ögonen. Jag tog inte undersökningen på särskilt stort allvar, och i många år efteråt såg jag mig själv som en mänska som pratar för mycket, avbryter för mycket, tar för mycket plats. Det finns säkert många tillfällen då jag verkligen pratar för mycket, det där med osäkra skrytmonologer som Peppe bloggade om för ett tag sen hm kan ha hänt.

Tisdagssnacken jag hållit på med sen i höstas har fått mig att tänka om. Allting blir så tydligt i radio. Och jag har snackat med allt som allt fyra manliga panelister, alla väldigt olika och bra typer på sitt sätt, så det handlar inte om personkemi. Idag var det mitt sista tisdagssnack, och av någon orsak var det här första gången jag inte behövde avbryta någon annan för att höras. 

Det har varit hurja kul att tisdagssnacka och de andra panelisterna har jag gillat massor, ingenting jag klagar på alltså, men jessus vad det ändrat på min syn på mig själv. Vi paras alltid ihop kvinna och man, och alla männen, pratsamma som snabba som analytiska som framåt som avslappnade, är väldigt bekväma med att ta plats och låta sitt tal ta plats.

Efter en av de första snacken trodde jag att jag gjort bort mig och avbrytit alldeles för mycket - sen lyssnade jag i efterhand och jag pratade knappt alls. Så min känsla för hur mycket plats jag får ta, hur mycket det går att avbryta i en radiosändning var helt fel.

Vilket fått mig att tänka på det som dagens debatt i Slaget efter tolv, med bl.a. Smilla, handlade om, att får kvinnor höras. Jag som alltid tänkt det inte är någon skillnad, ser nu en skillnad åtminstone i det lilla växthus som tisdagssnacket varit.

I de flesta sociala situationer är jag mera inriktad på att lyssna än prata, trots allt är en paneldebatt i radion en ganska speciell situation. Jag är ändå väldigt glad över vilken ny insyn jag fått i saken, av att lyssna på tisdagssnacken i efterhand. Hur jag märkt att jag skyggar för mycket, är onödigt rädd för att ta plats, och definitivt kan synas mer. Men förstås lyssna på andra också.

Nåja, kändes nostalgiskt att snacken nu är slut för den här våren, det har varit otroligt kul och lärorikt att komma in lite oftare och prata i radion. Här kommer länken till dagens prat, om ansvarslösa bilister och Drumsö vattentorn. Vi skulle starta kravaller till slut...

Igår blev det då äntligen av för mig att äta något på restaurandagen. Satt på en mysig innergård i Tölö och åt en blini som hissats ner från köket i en liten korg. Sen gick jag till Minna Parikkas Sample Sale i stan. Härliga skor, men i min storlek fanns det mest bara överhöga platforms så jag köpte några böcker på Akademen istället.

På morsdagen slöade jag hos min mamma och råkade på "Bells are Ringing" från 1960. Storyn och musiken är typiskt Hollywood och lätt att glömma bort, men miljöerna och kläderna i filmen, perfekta. Man får en bild av samhället då, med skådisen som är en billig Marlon Brando-kopia och får jobb när han fattar att köpa en (ful förstås) kostym, party med Hollywood-gräddan i fantastiska klänningar, och det sjabbiga källarkontoret huvudpersonen jobbar i.

Jag tänkte på Elsa Billgren i nästan varje scen, hon har samma slags klänningar som i filmen, men matchar så mycket roligare och modernare med granna strumpbyxor och prickiga sjalar. Superfeminin klänning med hudfärgade strumpbyxor och små smala pumps, lilla handväskan dinglande på armen... nä, det funkar inte idag. Rolig är scenen där huvudpersonen lånar kläder av sophämtaren, stor tröja och keps, för att gå på konstnärskrog. Där ligger röken tätt och alla har jeans och tröja. Tänk vilken skillnad det då var på formell och informell klädsel.

En av mina favoritbloggar just nu är Inkas reseblogg Presunto. Hon reser omkring i Portugal och Spanien, verkar vara underbart. Jag får sån lust att resa till Portugal! Äta grillade sardiner i Portimaos hamn. Det goda brödet och sardinsmörjan. Promenaden nerför en hög klippa till en liten strand.

Jag for till Portugal många gånger i början av 90-talet, den här bilden är från Vale do Lobo 1995. Dessutom har Wonderland åkt till Portugal. Jag vill jag vill!

Ett knippe instagram varsågoda från den underbart långa och sköna helgen, med Kristi himmelsfärdsdag och morsdag i samma paket. Har övat mig på att vara social på riktigt istället för att blogga. Plockat många blommor, lagat makaronilåda för första gången i mitt liv, klippt ut muminfamiljen i papper, målat naglarna röda och glittriga och njutit av värmen och solen. 

Idag hände två viktiga saker: jag fick in min skattedeklaration (hurra!) och jag använde sandaler för första gången sen Mexiko. De fina blåa som jag köpte på Berlin-resan. Har blivit besatt av vårskor, egentligen är det vinterskorna jag borde satsa på, borde köpa något glittirigt att ha under alla usla isiga vintermånader. Men nähä, köper vårskor som besatt hela vintern och bara fortsätter med hobbyn när det blir varmare. Tur att jag i alla fall ibland sliter ut ett par, mina trotjänare av Miu Miu börjar bli lite avdankade och behövde nya skosnören.